I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsbarn adopterade nationellt

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med (adoptivföräldern och f d ordföranden för Adoptionscentrum) Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsfosterbarn adopterade nationellt.
105977243_273768583692768_6867287104893860822_n.jpg
 
På ytan kan denna utveckling te sig som en s k win/win- eller perfect match-lösning – majoritetsinvånarna behöver idag barn att adoptera mer än någonsin tidigare och minoritetsinvånarna har av en mängd olika anledningar svårt att ta hand om sina egna barn – men situationen är då långt mer komplicerad än så:
 
I både Sverige och i USA, liksom i hela västvärlden, är fruktsamheten och födelsetalen numera katastrofalt låg/a bland den vita majoritetsbefolkningen samtidigt som fler vita majoritetsinvånare än någonsin idag har svårt att få barn på ”naturlig” väg av en mängd olika anledningar (många väntar för länge med att försöka få barn på ”naturlig” väg, många är icke-heteros, många byter partners om och om igen, många är singlar, många har olika sjukdomar och funktionsvariationer mm mm).
 
Fler barn är någonsin föds därför idag som har kommit till ”utanför kroppen” i dagens västvärld – i exempelvis Sverige beräknas idag nästan 10% per årskull ha tillkommit ”utanför sängen” via ett flertal olika reproduktionstekniker.
 
Samtidigt är födelsetalen generellt högre eller t o m rejält högre bland minoritetsinvånarna i Sverige och USA liksom i västvärlden i övrigt men p g a att höga procentandelar av minoritetsinvånarna är fattiga eller t o m mycket fattiga och då många minoritetsinvånares familjer/familjestrukturer är uppbrutna/sönderslagna av en mängd olika anledningar (höga skilsmässotal, en hög andel unga föräldrar och s k tonårsgraviditeter, många minoritetsmödrar är ensamstående och en del har barn med många olika män, många minoritetsmän är frånvarande s k ”casanovor” och har barn med många olika kvinnor mm mm) så är minoritetsbarnen idag kraftigt överrepresenterade som fosterbarn i hela västvärlden.
 
Samtidigt har den internationella adoptionsverksamheten gått ned dramatiskt efter alla korruptionsskandaler och p g a en växande inhemsk medelklass i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien vilket gör att det idag finns ett större behov än någonsin i Väst (såsom i Sverige och i USA) av att så fort som möjligt få fram s k ”adopterbara” barn till de ofrivilligt barnlösa vita majoritetsinvånarna.
 
Sverige och USA ser nu alltmer de inhemska minoritetsbarnen från ”förorterna” (för Sveriges del) respektive från ”gettona” (för USA:s del), som idag befinner sig i fosterhem eller på institutioner, som de nya s k ”adopterbara” barnen och därmed är de vita majoritetsinvånarnas gigantiska efterfrågan på barn att adoptera löst (d v s alla de vita majoritetsinvånare som inte kan få barn på ”naturlig” väg) men utan att de strukturer som har gjort denna utveckling möjlig vare sig har adresserats eller åtgärdats (d v s de astronomiska och just nu skenande klass/rasklyftorna mellan majoritets- och minoritetsinvånarna i Sverige och USA och i västvärlden i övrigt).