Andres Lokko slår idag ett slag för (ras)humorn

Andres Lokko skriver idag i SvD om den populärkulturella ”kanon-klassiska” sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och visst har jag varit en av dem som utan tvivel allra mest/hårdast har kritiserat och attackerat (och många skulle väl kanske säga ”hängt ut”, ”hatat på” och möjligen t o m ”hotat” liksom ”trakasserat”) Lokko, Henrik Schyffert, Johan Rheberg, Robert Gustafsson och de andra i den gamla humorgruppen Killinggänget som står bakom sketchen men jag har då aldrig krävt censur och förbud i någon slags s k (vänsterradikal) politisk korrekthets och s k (svensk-asiatisk) identitetspolitiks namn och inte ens när SVT eller Schyffert själva år efter år hyllar sketchen som visserligen vid det här laget har utvecklats till en av landets mest odödliggjorda och folkliga sketcher (OBS: naturligtvis är det fel och förkastligt att t o m privat söka upp Schyffert, Lokko och de andra som jag då har gjort ibland bara för att de har fått miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar att vrida sig av skratt och leva ut sin lust och njutning när de har kul åt hur asiater anses se ut, anses röra sig, anses låta och anses bete sig):
104296931_745358616292903_2086419548543219208_n
 
 
”När jag själv pysslade med tv-humor i Killinggänget gjorde vi i mitten av 1990-talet en sketch i serien ”NileCity 105,6” där Robert Gustafsson i en liten roll presenterar sina föräldrar som föreställer två frukter. Detta för att visualisera en idiotisk ordvits – de är hans koreanska adoptivpäron. Den slutar med att personerna i fruktdräkter med vanvettigt överdrivet låtsasasiatiskt uttal väser Lou Reeds ”Walk on the wild side”.
 
Sketchen har sedan dess anklagats för att vara rasistisk. Jag – och mina killingkolleger – har accepterat detta och förklarat att vi i dag, ett kvarts sekel senare, knappast skulle skriva och framföra en sådan sketch.
 
Sketchen om de koreanska adoptivpäronen har inget som helst djup, det finns inga satiriskt intelligenta lager gömda under den tramsiga ytan. Den är vad den är. Och, ja, en stor del av humorn är baserad på en uråldrig rasistisk västerländsk schablonbild av asiater. Och eftersom sketchens enda egentliga funktion är att bete sig surrealistiskt så finns det ingenting att försvara. Eller?
 
Jo, det finns någonting att försvara. Sketchen i fråga är fiktion.
 
Förlegad, irrelevant och gammal, ja, och innehållande rasistiska stereotyper men fortfarande en form av konst.
 
Precis som Basil Fawlty.
 
De blottlägger upphovspersonernas egna – och sin tids – fördomar, rädslor och okunskap. Eller kommenterar åsikter som – fortfarande – existerar. Humorn pekar på dessa i all deras anskrämliga nakenhet. Jag förstår inte vem som ska avgöra hur korrekt konst och lämplig satir ser ut.
Jag undrar bara försynt om den som, med all rätt, har tolkningsföreträde i ämnet verkligen vill ta på sig ansvaret att avgöra vilken konst och fiktion – ny eller gammal – som ska få visas, höras och läsas.
 
Varningstexter och pedagogisk kontextualisering har jag förstås inga som helst problem med, i synnerhet inte mitt i en viktig kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
 
Men jag finner censurering av konst och fiktion så genuint läskig eftersom jag inte är kapabel att begripa hur det kan sluta i något annat än en katastrof.”