Om talet om s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism

Denna vecka har diskursen och talet om s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism sannerligen flyttat fram positionerna i den svenska offentligheten när nu t o m en s k gammelmedia/mainstreammedia-tidning lyfter frågan om Bilan Osman verkligen och nyligen gav uttryck för det efter att ett mycket stort antal fr a högerröster just har hävdat det ända sedan Bilan skrev/postade sitt Facebook-inlägg.
 
 
Och den 28 maj tog då även SD-riksdagsledamoten Adam Marttinen än en gång upp frågan om s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism i riksdagen och krävde såsom SD har gjort ända sedan 1990-talet att regeringen ska införa aktiva åtgärder för att bekämpa s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism och även straffa de som begår hatbrott med s k svenskfientliga och s k omvänt rasistiska motiv extra hårt.
 
Historien om hur diskursen och talet om s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism infördes och uppstod (sannolikt från USA) i Sverige samt etablerades och spreds (sannolikt av och via extremhögern) för att nu ha nått och slagit igenom bland det s k etablissemanget och i den s k mainstream-offentligheten har mig veterligen ännu ej skrivits men det står utom allt tvivel att denna än så länge oskrivna historia och den spridning och det genomslag som diskursen och talet om s k svenskfientlighet och s k omvänd rasism nu har fått är ett av SD:s och den svenska extremhögerns allra mest framgångsrika kampanjer, propagandasegrar och diskursiva framgångar hittills i modern tid.
 
Och snart kommer nog tyvärr även diskursen och talet om det s k folkutbytet antagligen också att röna samma beklagansvärda öde – d v s att slutgiltigt slå igenom bland det s k etablissemanget och i den s k mainstream-offentligheten.