Om att spegla sig i äldre asiatiska och koreanska män

Som adopterad asiatisk man har äldre och gärna rejält gamla asiatiska män alltid fascinerat mig och särskilt gäller det så klart koreanska män som är till åren då jag inte har lyckats hitta vare sig min koreanska biologiska far eller mor. Äldre asiatiska kvinnor och gärna rejält gamla asiatiska kvinnor och särskilt så klart koreanska kvinnor som är till åren har naturligtvis också alltid fascinerat mig men då jag själv är man så är det trots allt något särskilt med just och fr a äldre asiatiska och koreanska män, vilka jag antar får fungera som framtida spegelbilder av mig själv som gammal (om jag nu ens blir gammal) liksom som Ersatz/stand-in-fadersfigurer (för jag lär aldrig hitta min koreanska biologiska far).
 
Genom åren har jag haft kontakt med två äldre koreanska män – dels den framlidne professor Seung-bog Cho (1922-2012) i Uppsala vars dotter jag fortfarande har sporadisk kontakt med (Seung-bog gifte sig f ö med en fransyska, som en gång i tiden var kollega med Michel Foucault i Uppsala), som på många sätt i det närmaste kom att symbolisera den tragiska och våldsamma koreanska samtidshistorien i form av sitt eget långa liv och vilket han själv redogör för i sin postuma självbiografi ”En korean i folkhemmet” från 2014, som han berättade för mig att han ville få ut för inte minst alla adopterades i Sverige skull då Seung-bog hade uppfattat att adopterade från Sydkorea generellt vet väldigt lite eller snarare ingenting om Koreas nutidshistoria och därmed i stort sett ingenting om varför de själva har hamnat i Sverige och i Väst och hur deras liv är sammanlänkade med hela det koreanska folkets moderna historia.
 
Den andre äldre koreanska mannen som jag har haft kontakt med under en längre tidsperiod var arkitekt Jai-Oh Yoo (1930-2020), som gick bort i Linköping den 6 maj i år och vars son jag har sporadisk kontakt med, som också tecknar sin fars långa och dramatiska liv i denna nedanstående nekrolog.
 
Jai-Ohs liv var liksom Seung-bogs liv en avspegling av den blodiga och brutala koreanska 1900-talshistorien och det är t ex talande att de båda växte upp i Manchukuo/Manchuriet under kolonialtiden och det Japanska imperiets storhetstid och de fick båda uppleva gigantisk massdöd i form av Andra världskriget och Koreakriget liksom Koreas befrielse och delning och de efterföljande diktaturerna i Nord- och Sydkorea och båda hamnade i Sverige på 1950-talet och tillhörde då två av de allra första koreanska invandrarna i Sverige som inte var adopterade samt slutade även sina dagar här i landet.
 
Jai-Oh som tillhörde den stolta Yoo-klanen och var mycket kunnig om hela Östasiens historia och liksom Seung-bog behärskade både koreanska, japanska och kinesiska började ringa mig redan när jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet efter att ha läst och hört om mig i svensk media och han berättade då att han var mycket intresserad av att få veta hur det egentligen hade gått för alla oss 10 000 adopterade koreaner i landet samt att han hade fascinerats av att jag är en av dem och själv forskar och debatterar om den koreanska adoptionsfrågan. Därefter hade vi sporadisk telefonkontakt genom åren och senaste och sista gången jag själv ringde Jai-Oh för att höra hur det var med honom och fortsätta vårt ständigt pågående och aldrig avslutade gemensamma samtal om koreanernas tragiska öden var i augusti 2019.
1
2
3
4