Om Motalaanarkisten Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990

Läser just nu om Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990, som i hög grad handlar om Östergötland och närmare bestämt om Motala, då han växte upp där liksom jag själv men i ett helt annat Motala än det jag växte upp i då Inge är 20-talist (Inge lever f ö fortfarande än idag).

97137648_10157479642400847_3712612792004509696_n.jpg

Då Inges pappa var en s k lindholmsnazist är dennes självbiografi inte bara en berättelse om en svensk (östgötsk Motala)anarkists (och antirasists och pacifists) barndom, uppväxt och tidiga vuxenår utan också indirekt en berättelse om Motalas extremhögermiljö.

96866343_10157479642450847_6299113763480010752_n.jpg

Min mamma växte upp i Varv strax utanför Motala och under hennes barndom var en viss Bernhard Segh den som körde ut mjölken till hennes föräldrar och till hushållen i trakten då han var bosatt i Långskogen i närheten av Varv. Segh och hela hans familj var då innan och under kriget medlemmar i det största svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet som leddes av Sven Olov Lindholm (som f ö också han växte upp i västra Östergötland och närmare bestämt i Mjölby), och i Inges bok framgår det att det var Segh som distribuerade partiorganet Den svenske nationalsocialisten till medlemmarna, prenumeranterna och sympatisörerna i Motala.
 
Segh brukade regelbundet besöka Inges pappa liksom de andra nazisterna i staden och i samband med besöken diskuterade Motala-nazisterna politik och världshändelserna sinsemellan medan Segh informerade om partiets fram- och motgångar.
 
Motala lyckades f ö aldrig ”skicka” någon frivillig till SS men minst en lokal högerextremist försökte i alla fall värva sig till SS – nämligen Karl (Gösta Henry) Christianson som var medlem i dåvarande Moderaternas ungdomsorganisation Ungsvenskarna (OBS: just östgötamoderaterna liksom östgötarnas ledande borgerliga tidning Östgöta ”Corren” Correspondenten var då rejält pro-tyska innan och under kriget) och som i mars 1944 stal en båt i Skåne och illegalt rodde över till Danmark för att försöka enrollera sig i SS beväpnad med tre stulna mausergevär. Efter kriget blev Christianson sedan fiskhandlare i Saluhallen i Motala och antagligen fortsatte han att vara medlem i Moderaterna livet ut.
 
Östergötland som helhet kom dock att ”leverera” flera SS-frivilliga och bl a östgötamoderaternas ”starke man” under efterkrigstiden som också var nära vän med Carl Bildt – d v s den moderata riksdagsledamoten Per-Olof Strindberg som under flera år också var ordförande i lagutskottet.
 
Min pappa växte upp i Ask (en av hans grannar prenumererade f ö på Den svenske nationalsocialisten) och min farfar var innan och under kriget statare vid Ulvåsa slott (d v s han fick betalt ”in natura” och han bodde märkligt nog på exakt samma plats i ett torpliknande mindre hus där Heliga Birgitta en gång hade bott innan hon och maken Ulf Gudmarsson flyttade till stenborgen som idag är en ruin i närheten av Ulvåsa slott) som den adliga familjen Hermelin då ägde och bebodde och hans arbetsuppgift, förutom att jobba på fälten och så och skörda tillsammans med de andra statarna, var att ta hand om djuren och fr a om baron Hermelins hästar.
 
Just på Ulvåsa slott höll dåvarande Moderaternas ledare amiral Arvid Lindman ett möte med östgötamoderaterna i juli 1934 där han tog avstånd från Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern men tyvärr verkar då detta historiska tal inte ha ”bitit” på alla östgötamoderater. I sitt tal, som ägde rum inför 2500 församlade östgötamoderater, kommenterade Lindman de då aktuella blodiga händelserna i Tyskland som i efterhand har kommit att benämnas som ”de långa knivarnas natt” liksom den vid denna tid växande svenska extremhögern och för första gången någonsin så valde Lindman att i Ulvåsa slottspark:
 
1, försvära sig helt och hållet och uttryckligen till den parlamentariska demokratin
2, kritisera de inom den svenska högern som fortfarande inte hade accepterat den allmänna och lika rösträtten (Motala Tidning kommenterade t ex efteråt att Lindmans fördömande av de antidemokratiska krafterna inom borgerligheten var av det mer extrema slaget och lokaltidningen tyckte helt enkelt att Lindman gick lite för långt i denna fråga)
3, bestämt ta avstånd från både Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern och slutligen krävde Lindman
4, att inga M-avdelningar i landet fick ingå i valkartell med eller ta makten tillsammans med ett svenskt nazistparti (OBS: detta kom dock ej att åtlydas då de olika svenska högerextrema partierna under de kommande åren lyckades få till åtskilliga kommunala samarbeten med både dåvarande M, L och C runtom i landet).
 
Inge berättar f ö också om att nazistpartiets lokala aktivister anordnade ett möte på torget i Motala 1937 men att de då blev mer eller mindre utbuade och bortkörda av socialistiska (socialdemokrater, kommunister och syndikalister) ungdomar och det är tråkigt att behöva konstatera att på samma torg höll Åkesson ett alltför välbesökt och bejublat möte under valrörelsen 2018 som väl därigenom tyvärr återupprättade Motalas s k nationella rörelses stolthet, heder och ära.
 
Inges bok erbjuder vidare fascinerande s k interiörer från Stockholmsanarkisternas 50-tal: Inge bodde då tidvis på de gamla ungsocialisternas (d v s det första SSU som orienterade sig mot anarkismen) lokal på Vetegatan 3 på Södermalm i Stockholm där Anarkistiska propagandaförbundet och dess organ Brand huserade och innan den s k ungdomsrevolten och 68-revolutionen var Inge en av mycket få på sin tid unga vuxna anarkister i Stockholm då förbundets medlemmar i övrigt nästan alla var kroppsarbetare (och därtill esperantister) i 50/60-årsåldern som hade varit med under ungsocialismens dagar när (förra) seklet var ungt.

Namnlöst.jpg

Slutligen har jag själv på sistone ”sprungit på” Inge i samband med att jag i början av innevarande år har arbetat på en ny bok som handlar om hela den svenska diskussionen om ras och rasism under efterkrigstiden. Det verkar nämligen vara så att Inge organiserade det allra första mötet med icke-vita personer i Sverige och därtill verkar Inge också ha varit den första som anklagade en svensk myndighet för att vara rasistisk, vilket han åtalades för.

Namnlöst2.jpg

I mars 1957 anordnade Inge ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) som handlade om det då pågående Algerietkriget och som hela 30-40 algerier, egyptier, kineser, svarta amerikaner och afrikaner samt indier deltog i vilka antagligen var gäststudenter, utöver 110-120 majoritetssvenska studenter. Detta på alla sätt och vis historiska möte uppmärksammades på sin tid p g a att fem högerextremistiska studenter dök upp och störde mötet.
 
I oktober 1968 slutligen anklagade Inge dåvarande Stockholms rådshusrätt (d v s dagens Stockholms tingsrätt) för att vara rasistisk i samband med ett protestmöte på Sergels torg i Stockholm till stöd för den nigerianska studenten Anthony Engurube som då stod inför rätta åtalad för bl a misshandel mm. På grund av anklagelsen ställdes sedan Inge också inför rätta för beljugande av myndighet men han friades sedan i början av 1970 och åtalet mot denne kan ha varit det första exemplet någonsin då en myndighet anklagades för att öppet vara just rasistisk.