En av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink fortsätter idag att fantisera och fabulera om att det var just hon som för första gången hittade att Ingvar Kamprad hade varit nazist

DN uppmärksammar att en av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster idag fyller 55 år – d v s journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink.
Åsbrink DN 200501.jpg
 
Dock är det trist att Åsbrink för femtioelfte gången i rad hävdar att det var hon som tog Kamprads ”skalp”.
 
Det var då jag som gjorde det på samma sätt som att jag har tagit närmast otaliga SACO-, överklass-, elit-, övreskikts-, kändis- och socialgrupp 1-svenskars ”skalper” ända sedan 90-talet och om det hade existerat en slags skalpjakttävling utifrån definitionen att spåra upp, hitta, avslöja och ”hänga ut” mäktiga, förmögna och kända svenskar som någon gång i livet har varit högerextremister så är jag fortfarande den ohotade vinnaren i landet, som med all sannolikhet sitter på allra flest jakttroféer på min (miljonprogramsområdeslägenhets)vägg därhemma.
 
Detta är så klart inget annat än hämningslöst och måhända fullständigt osympatiskt och oklädsamt skryt och skrävel men icke desto mindre sanningen och jag har t o m svårt att peka ut ens några konkurrenter i sammanhanget om jag ska vara helt ärlig vad gäller namn som ens kan tänkas hota min guldplats och topplacering.
 
Visst har jag också haft fel ibland – jag misstog mig på VAM-ledaren Christopher Rangnes ”brorsa” (han var då inte basist i vit makt-bandet Division S), jag hade fel om en högerextrem greves pappas investeringar (han ägde ett annat storföretag, visade det sig), jag kanske sade någon gång till någon ”i fyllan och villan” att ”Sickan” Carlsson kanske hade hängt i högerradikala kretsar (det stämmer då ej vad jag vet i alla fall), jag missade en gång existensen av en utomäktenskaplig dotter till en direktör (liksom existensen av dennes älskarinna – ett s/larvigt misstag men den svenska pryda, patriarkala och heteronormativa folkbokföringen är ju som den är s a s), jag tog fel på en pro-nazitysk Bernadotte-prins (tror jag i varje fall och det händer att jag funderar på det än idag, d v s om jag verkligen hade rätt eller fel), jag har stavat en viss högerextrem professors namn fel (vilket inte är okej så klart) och jag har missat flera exakta datum (t ex när en viss advokat betalade in sin medlemskontingent till ett visst nazistparti, när en viss SS-svensk fick barn med en viss s k folktysk flicka, som jag tror var s k underårig dessutom, eller när en viss person deltog på en viss demonstration) – men oftast har jag ändå haft rätt när åren har gått och uppgifter har kunnat kollas och bekräftas i efterhand.
 
Jag må inte på något sätt vara maskulin och macho, jag är inte på något sätt någon s k casanova och donjuan eller en predatorisk man som gränslöst och med fullständig självklarhet tar för sig av, äger och slukar världen så länge han lever och vare sig det handlar om stiliga titlar, höga löner, kvinnor, pengar, tillgångar, fina adresser eller statusjobb utan i stället lever jag i texternas, historiens och fiktionens värld som också inbegriper arkivens och bibliotekens värld men ibland måste även sådana män som jag få hävda sig även om det utan tvivel ter sig löjligt och patetiskt när just sådana (löjliga och patetiska) män som jag gör det som hellre lägger tusentals kronor på operabesök i stället för att partaja och springa på nattklubbar och fester, som hellre läser en viss författares nya diktsamling i stället för att läsa om en ny mobiltelefons- eller bilmodell, som hellre spenderar hela lördagen på ett arkiv eller bibliotek i stället för att ”softa” och ”chilla” på något ”hippt” café eller någon ”hype:ad” bar på stan, som hellre besöker en fullständigt nedgången östeuropeisk gammal belle époque-stad i stället för att åka till Karibiens, Thailands eller Spaniens stränder och som hellre lyssnar på Sjostakovitj i stället för att höra på den senaste innepodden.
 
Åsbrink har då om och om igen – i föredrag efter föredrag, i intervju efter intervju, i text efter text och i samtal efter samtal – skrutit och skrävlat om att hon är den som hittade att världens rikaste fascist (och därtill en av världens rikaste människor någonsin i världshistorien när han var vid liv) bredvid möjligen de amerikanska bröderna Koch, tysken Göring och japanen Sasakawa (OBS: jag vågar mig då inte på att gissa vad gäller italienarna) en gång var medlem
i Nationalsocialistiska arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling, d v s han var en s k lindholmsnazist innan han blev fascist och medlem i Svensk opposition/Nysvenska rörelsen.
 
SANNINGEN är då den att det var jag som hittade denna uppgift i dåvarande Säpos (d v s Allmänna säkerhetstjänsten) arkiv många år innan Åsbrink gjorde det och det var en annan journalist och författare – Thomas Sjöberg – som offentliggjorde denna uppgift långt före Åsbrink i sin bok ”Ingvar Kamprad och hans IKEA” från 1998.
 
Jag har ställt frågan tidigare till Åsbrink och jag ställer den igen än en gång mot bakgrund av dagens födelsedagsgratulation på DN:s familjesida samtidigt som jag naturligtvis inte har några problem att erkänna att hon är en glödande antifascist och antirasist såsom både jag själv och Thomas är:
 
Hur genomfräck, nedrig och oärlig kan en visserligen uppburen, hyllad och radikal antinazistisk författare egentligen vara?