Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier

De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
 
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
 
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
 
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
 
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
 
 
UNT 200429.jpg