Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort

Friherre Erik Belfrage, en av Sveriges sista stora s k toppdiplomater av den gamla skolan, har gått bort av viruset. Belfrage var en av kungaparets närmaste vänner som bl a har jagat tillsammans med kungen ett flertal gånger och han var likaså en ofta sedd gäst vid de kungliga middagarna på de olika kungliga slotten. Belfrage var även tillsammans med kungen under det beryktade besöket hos sultanen av Brunei.
 
Belfrages bror Frank, som figurerade i den s k Panamaläckan, arbetade f ö också på UD och han var den som bokade och arrangerade kungens statsbesök och både besök till landet och när han själv var på besök i andra länder. Belfrage stod dessutom också nära familjen Wallenberg och dess maktbolag Investor, som han arbetade för under många år.
 
Belfrage var inte minst en av kungens nära vänner som han växte upp tillsammans med och bl a gick de båda på Sigtuna läroverk tillsammans. Efter greve Lewenhaupts självmord och friherre Belfrages frånfälle under den pågående pandemin har nu kungens barndoms- och vänskapskrets glesnat betydligt. En annan av kungens nära vänner blev vådaskjuten redan på 70-talet – friherre Johan Lövenskiold som kungen ska ha ”lajvat” SS-soldat tillsammans med någonstans i Skåne och som dessutom var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) – och ond bråd död har då drabbat kungen ända sedan barnsben när hans pro-nazityska far arvprinsen förolyckades i Danmark.
drottning_silvia_belfrage_aok_article3.jpg
Och då Belfrage syns på detta fotografi tillsammans med två andra av UD:s legendariska toppdiplomater – nämligen Jan Eliasson och Sverker Åström – kan jag så klart inte låta bli att påminnas om att jag en gång i tiden hittade att hbtq-ikonen Åström, som anses ha varit hjärnan, arkitekten, den grå eminensen och spindeln i nätet bakom den svenska efterkrigstida neutralitetspolitiken, var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) under perioden 1932-37.
 
Åström anslöt sig till SNF den 14 december 1932 efter att ha besökt ett rasideologiskt föredrag som Uppsala-avdelningen anordnade som handlade om ”ras och kultur” och han kvarstannade i organisationen under sina studieår i både Uppsala och (Nazi-)Tyskland. År 1934 gick han sedan med i SNF:s studentklubb i staden liksom i Heimdal och erhöll sedermera ett generöst (nazi)tyskt stipendium som möjliggjorde att han kunde studera statsrätt och folkrätt (av Carl Schmitt-snitt) vid de båda genomnazifierade universiteten i Kiel och i München mellan 1936-37. Åström återvände sedan till landet med toppbetyg och 1939 fick han anställning på UD där han sedermera blev kollega med Belfrage och resten är då svensk efterkrigs- och Kalla krigs-historia.