Var stod egentligen Elin Wägner i rasfrågan?
För några dagar sedan skrev litteraturvetaren Carina Burman en anmälan av Ulrika Knutsons nya bok ”Den besvärliga Elin Wägner” i form av en s k ”streckare” i SvD och säkert var det fler än jag som reagerade inför denna passage som åtminstone får mig att tänka på att Selma Lagerlöf en gång lät det tyska nazistpartiets svenska avdelning nytrycka en av hennes romaner för att ekonomiskt stötta den nazityska s k Vinterhjälpen liksom att både Knutson och hennes förlag Historisk media nyligen kontaktade mig angående bl a denna bok om Wägner och menade att Wägners kamrat i (den feministiska) kampen Emilia Fogelklou inte blev högerradikaliserad.
Samtidigt är det ett faktum att Wägner publicerade artiklar i den legendariska (feministiska) tidskriften Tidevarvet som definitivt får sägas vara antirasistiska så här i efterhand så offentliga kändisar och storheter var väl helt enkelt bara lika komplexa då som nu s a s för Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), som Wägner var aktiv inom, samlade ju samtidigt 1920 in 50 000 underskrifter för att protestera mot den franska ockupationen av det tyska Rhenlandet och då de franska trupperna bland annat bestod av kolonialsoldater från Senegal och Franska Västafrika betraktades de som ett hot mot de vita tyska kvinnorna i Rhenlandet och i förlängningen mot hela den vita rasen.
”Hon verkar för god för att vara sann, och fullt så god var hon inte. Det finns sådant som skaver, som ett förhållande med en tysk militär som senare blev aktiv nazist, eller att hon lät en av sina romaner gå som följetong i en nazistkontrollerad Berlintidning.”
Tobias Hübinette 
En kommentar