Om den första österrikiska Netflix-serien ”Freud”

DN:s Jacob Lundström recenserar idag Österrikes första Netflix-tv-dramaserie ”Freud”, som nyligen hade premiär, och som för österrikarna och antagligen för åtskilliga andra centraleuropéer bör vara något av en nostalgitripp utan dess like liksom en (kostymfilms)fröjd för ögat för alla (oss, för jag är nog inte ensam om det även om antalet austrofiler i just Sverige säkerligen är tämligen litet) som frossar i och fascineras av det habsburgska Österrike-Ungern och det gamla belle époque-Centraleuropa även om ”Freud” utan tvivel samtidigt är tämligen patriarkal och tyskösterrikiskt humorbefriad som Lundström påpekar:
90712459_10157304147160847_5219278742391619584_n.jpg
”Österrikes första Netflix-serie åkallar nationalklenoden Sigmund Freud – innan han blev psykiatrins fixstjärna. I långt ifrån verklighetsbaserade ”Freud” löser unge Freud brott. En flämtande jakt på ledtrådar på Wiens gator, men tyvärr helt humorbefriad, suckar Jacob Lundström.”
 
91109021_10157305533185847_2347349517327663104_n.jpg
 
 
 
”Det dröjer inte många minuter innan en lemlästad kvinnokropp bokstavligen landar på den skäggige titelfigurens skrivbord i ”Freud”. Det är ett slags urscen för modern thrillerpsykologi, där vart och vartannat mord som bekant kan förklaras med bortträngda minnen, dåliga mammor eller omedvetna begär. Att dylika gärningsmannaprofiler har blivit stapelvaror kan inte Sigmund Freud hållas ensamt ansvarig för, men psykoanalytiska idéer är uppenbart tacksamma att exploatera för skräckinjagande filmporträtt.
 
 
Därför är det väl inte mer än rätt att den första österrikiska Netflixserien sluter cirkeln och överlåter detektivuppdraget åt nationalklenoden själv. Han får inte bara en död kvinna på halsen, utan stöter också på en näckande och blodig operasångare, ett möjligen hysteriskt och definitivt attraktivt medium, samt konspirationer som blottar slitningarna i kejsardömet.”
 
 
(…)
 
 
”Som spänningsserie betraktad har den ännu mer gemensamt med en egensinnig uppdatering av en annan 1800-talsfigur: Mark Gatiss och Steven Moffats BBC-serie ”Sherlock”. Liksom för övrigt ”Sherlock”-författarnas nytolkning av ”Dracula”, som hade Netflixpremiär i början av året.
 
 
I den konkurrensen står sig ”Freud” verkligen sådär, och det hjälper inte heller att serien är totalt österrikiskt humorbefriad. Det blir många datoranimerade skymningsbilder från Wien och återkommande skildringar av hypnostillstånd med suddiga konturer, men desto mindre klarsyn. Efter åtta avsnitt har serien hunnit varva sig själv flera gånger om, i ett måttligt underhållande mysterium om att våra mörkaste hemligheter kan utnyttjas av främmande makt.”
90866218_10157304986375847_7589951448260018176_n.jpg