30-talet är nu tillbaka även i ekonomins värld

Att mellankrigstiden och ”30-talet är tillbaka” i politikens värld är väl något som har sagts så många gånger vid det här laget att det ibland heter att åtskilliga t o m har börjat tröttna på allt tal om att ”30-talet är tillbaka” men tyvärr är det nu också så att ”30-talet är tillbaka” även i ekonomins värld konstaterar DN:s ledarredaktion och nu är det väl bara en tidsfråga innan ”30-talet är tillbaka” också i samhällets och kulturens värld om det nu inte är ett faktum att så redan är fallet (d v s extrema och skenande klasskillnader och klasskonflikter som denna gång kanske mer tar sig uttryck i extrema rasojämlikheter i form av ett okontrollerbart rasligt fritt fall med en vidhängande rasantagonism som heter duga, en nostalgisering av och en desperat längtan tillbaka till dåtiden och närhistorien, en återgång till mer klassiska och traditionella könsroller och könsvärderingar, en ständigt ökande politisk polarisering och en vidhängande ökning av det politiska våldet, en alltmer genompolitiserad medievärld där känslor, propaganda och retorik tar överhanden över fakta o s v).
 
 
Och om den just nu breda och än så länge skapligt förmögna och fortfarande rejält välmående infödda majoritetsinvånardominerade medelklassen i Sverige (80% av de infödda majoritetsinvånarna äger idag sitt boende och under 2,5% av de infödda majoritetsinvånarna är just nu arbetslösa) och i Väst fortsätter att förlora 100 000 kr på det värsta börsfallet sedan Wall Street-kraschen och ”svarta torsdagen” 1929 och Kreugerkraschen 1932 och om 10 000-tals infödda majoritetsinvånare fortsätter att permitteras och varslas i den takt som just nu gäller så är det nog bara en tidsfråga innan högerpopulisterna, högerradikalerna och högerextremisterna snart får den ”perfekta storm” (och den skördetid) som de så länge har väntat på i form av en ”oslagbar” och ”oemotståndlig” kombination av den värsta ekonomiska kollapsen sedan mellankrigstiden och den största flyktingkrisen någonsin i modern historia:
 
 
”Efter kraschen på Wall Street 1929 slöt sig världen inåt. Nu görs samma misstag igen.”
 
 
 
 
”Börsfallen inträffade trots att regeringen i Berlin, som basar över Europas största ekonomi, plockat fram sin ekonomiska bazooka, för att använda finansminister Olaf Scholtz ord. Tyskarna slog under helgen fast att det inte finns någon gräns för hur mycket de kan spendera för att rädda sina företag undan krisen.
 
 
Skälet till att marknaderna vägrar att lugna sig är att varje land just nu agerar efter principen ”rädda sig den som kan”.
 
 
Det senaste decenniet har det blivit vanligt att göra jämförelser med 1930-talet, men frågan är om det någonsin varit mer relevant än nu.
 
 
Wall Street kraschade hösten 1929. Följande vår antog USA Hawly–Smoot-tullarna. De egna företagen, jordbrukarna och arbetarna skulle räddas. Höga handelshinder restes snabbt – andra länder gjorde samma sak. Den globala ekonomin kortslöts. Världen sveptes ner i den stora depressionen.
 
 
När finanskrisen slog till 2008 svor ledarna att inte upprepa misstagen. Handeln hölls öppen. G7-länderna, ledda av USA, koordinerade stora stimulanspaket.
 
 
De senaste dagarna har i stället land efter land stängt sina gränser.
 
 
Export av medicinsk utrustning och materiel hindras. I en globaliserad värld med integrerade leverantörskedjor är det livsfarligt. Vissa länder har ingen egen tillverkning av handsprit och respiratorer. Andra kanske sätter ihop slutprodukten, men importerar komponenter. Bryter handeln ihop står snart alla med tomma händer.
 
 
Samtidigt rapporterar Financial Times att USA:s president Donald Trump på eget bevåg ska ha försökt köpa ett tyskt läkemedelsföretag, för att flytta deras forskning över Atlanten, med syftet att ta fram ett vaccin endast för den amerikanska marknaden.
 
 
Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av det destruktiva som nu sker.”