Tove Janssons morbror Einar Hammarsten som ”uppfann” och myntade termen och ”artnamnet” mumin/troll var högerradikal
Att Tove Janssons morbror läkaren och KI-professorn Einar Hammarsten ”uppfann” och myntade termen och ”artnamnet” mumin/troll är väl bekant för alla och envar men mindre känt är att samme morbror tyvärr var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund – OBS ingen skugga över mumintrollen bara för det!
”Jag hörde mumintrollen dra mina tofflor fram och tillbaka under sängen ända till morgonen”, skrev Tove Jansson våren 1932. Hon var sjutton år och gick andra året på Tekniska skolan i Stockholm, motsvarigheten till nuvarande Konstfack. Under den treåriga studietiden på Teknis, som skolan kallades, var hon inkvarterad hos sin morbror Einar Hammarsten och hans familj. Adressen var Norr Mälarstrand 26, sex trappor upp, i en vindskupa med takfönster och utsikt över Riddarfjärden mot Söder.
Just den här natten hade den unga konststudenten, eller konstnärsfröet som hon gillade att kalla sig, varit på fest. Det berättades spökhistorier och hemma i vindskupan börjar mumintrollen att väsnas när hon lagt sig. De har kalla nosar som stryker längs benen, huserar ofta bakom spisar och skrämmer nattliga skafferitjuvar som hon själv, i alla fall enligt hennes fantasifulle morbror Einar.
I den första muminboken, ”Småtrollen och den stora översvämningen” (1945), berättas att mumintrollen haft sina boplatser bakom människornas kakelugnar – de kunde kännas som kyliga vinddrag i nacken – men tvingats flytta när värmeledningar dras in och kakelugnarna försvinner. De blir alltså offer för moderniteten, men kompenserar den avlånga formen genom att bosätta sig i ett hus byggt som ett torn.
De spökbesläktade trollen får olika fysionomier i Tove Janssons tidiga bildvärldar, de kan vara vita eller svarta, smalnosade, avlånga eller mer rundade till formen. Snork är en tidig beteckning, och i 1940-talets böcker vimlar snorkar och mumintroll om varandra.
Tove Jansson skrevs in på avdelningen för kvinnliga lärjungar på Teknis hösten 1930 för att bli reklamtecknare, eller trycksaksritare som det då hette. Hon skulle lära sig ett yrke och bidra till konstnärsfamiljens försörjning hemma i Helsingfors. Det gällde att hålla familjehedern högt. På Teknis hade hennes mamma Signe Hammarsten gått före henne, och utbildningen understöddes av morbror Einar. Tanken var att Tove Jansson senare skulle söka till Konstakademien. Dit kom hon inte, men Stockholmsåren i början av 1930-talet fick stor betydelse. Det var en tid av avgöranden, erfarenheter och utveckling av ett målande och skrivande jag.
Tecknaren och illustratören Signe Hammarsten, kallad Ham, växte upp i Stockholm och mötte den finlandssvenske skulptören Viktor Jansson, kallad Faffan, i Paris där de båda studerade konst. De bosatte sig i Helsingfors och Tove föddes 1914. Men kriget splittrade familjen och under inbördeskriget i Finland 1917–1918 bodde Ham med dottern hos sina föräldrar Elin och Fredrik Hammarsten på Västra Trädgårdsgatan vid Kungsträdgården.
Fredrik Hammarsten var kyrkoherde i Jakobs kyrka och hade tidigt blivit hovpredikant. Den inledande meningen i barndomsberättelsen ”Bildhuggarens dotter” är i dag en Janssonklassiker: ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen.”
Kungsträdgården var en av den lilla Toves tidiga lekplatser, och tillsammans med modern går hon på Nationalmuseum där hon ”stirrar på tavlorna”, som Ham skriver i ett brev till Faffan. Han skriver tillbaka: ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor.”
Tobias Hübinette 
En kommentar