Om interrasiala intimrelationer i dagens Sverige

Det är tyvärr inte särskilt ofta som någon i Sverige undersöker blandrelationer och sedan Sayaka Osanami Törngrens banbrytande avhandling ”Love ain’t got no color? Attitude toward interracial marriage in Sweden” från 2011 har då inte särskilt mycket gjorts på området trots att Sverige i siffrornas värld (och därmed ju även i de konkreta och materiella kropparnas dito) är något av västvärldens ”paradis” för just blandrelationer mätt i procentandelen infödda majoritetssvenskar per årskull som ingår i intimrelationer med personer som inte är infödda majoritetssvenskar och detta gäller då (självklart) infödda majoritetssvenskar som både är heteros och icke-heteros.
 
Allmänt brukar det heta att i ett västvärldssammanhang så är det svenskarna och fransmännen som sticker ut vad gäller nära relationer och familjebildningar över de s k rasgränserna men samtidigt är det då tabu att tala om ras i Sverige och kanske än mer om interrasiala intimrelationer, och inte minst då intimrelationer just anses vara intima.
 
Nu har i varje fall Calixto Puma Samuelsson undersökt frågan om interrasiala intimrelationer i sin uppsats ”The outside gives the inside a chance” och även om det så klart inte går att generalisera kring uppsatsens resultat mot bakgrund av antalet informanter så är resultatet ändå intressant då det mer eller mindre överensstämmer med den s k verkligheten.
Namnlöst.jpg
 
På frågan om informanterna var beredda att ingå i en interrasial intimrelation överhuvudtaget svarade samtliga informanter ja (”är du beredd att dejta icke-vita svenskar?”) men när frågan specificerades och delades upp på olika subkategorier av afrosvenskar – adopterade, s k ”andrageneration:are” och blandade – visade det sig att det var vanligast att föredra de blandade (d v s de som har en vit förälder och en svart förälder och oftast en svart far, som då både kan vara subsaharisk afrikan eller slavättling från de båda Amerika, och en vit mor, som då både kan vara majoritetssvensk, finsk, tysk eller amerikan) och därefter de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar) och sist de adopterade (d v s de som är adopterade till Sverige av i huvudsak majoritetssvenskar från t ex Etiopien, Eritrea, Kenya, Sydafrika eller Liberia, eller från t ex USA, Karibien, Centralamerika, Colombia eller Brasilien).
 
Det finns idag i landet cirka 5000 adopterade afrosvenskar, cirka 35 000 afrosvenskar som är s k ”andrageneration:are” och cirka 30 000 blandade afrosvenskar och det som går att utläsa från den offentliga statistiken är då just att de som har allra svårast att hitta och inneha en intimrelationspartner just är de adopterade, därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” och sist de blandade, som då har allra lättast att hitta och inneha en intimrelationspartner. Statistiken ifråga handlar då både om att antingen vara gift eller samboende och om att ha barn och de som t ex är mest barnlösa är då de adopterade liksom de s k ”andrageneration:arna”.
 
Den stora frågan (som alltid när attityder överensstämmer någorlunda väl med data såsom just i detta fall) är då så klart vad som är ”hönan eller ägget”? Vet t ex invånarna i Sverige i gemen att adopterade har svårare än blandade att få en intimrelationspartner? Eller är det så att att denna vetskap inte är särskilt spridd alls och att det helt enkelt handlar om att blandade anses vara mer ”attraktiva” (av gissningsvis en mängd olika skäl) än de s k ”andrageneration:arna” (OBS: återigen bland både heteros och icke-heteros) o s v?