Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck?

Efter att nyligen ha gått igenom åtminstone större delen av allt som har publicerats, skapats och offentliggjorts som handlar om ras och rasism i Sverige och på svenska under efterkrigstiden så tror jag mig kunna hävda att det faktiskt fanns en sådan, som tog sig uttryck i att det från s k ”kulturradikalt” och s k ”vänsterliberalt” håll fanns en slags längtan efter att ”göra Sverige svartare” som kulturtidskriften Ord & Bilds dåvarande redaktör författaren Lars Bäckström skrev 1966: ”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”
Metallarbetaren 35 1967 (kopia).jpg
 
69244686_389208951797865_1669631900248965120_n (kopia).jpg
Sverige var också extremt ”icke-svart” på 1960-talet och även på 1970-talet: Så sent som år 1970 fanns det exempelvis bara knappt 3000 invandrare i landet som var födda i subsahariska Afrika, bland vilka åtskilliga var vita engelsk-, afrikaans- och portugisisktalande afrikaner liksom återvändande vita utlandssvenskar, och möjligen kring 500 svarta amerikaner som bodde och levde i landet varav flertalet befann sig i de tre storstadsregionerna och de allra flesta var inte några permanenta invånare utan var här för att studera eller arbeta och dåtidens afrosvenska minoritet var därmed inte bara minimal räknat i antal människor utan också mycket instabil utöver att kanske uppemot 80% av bestod av unga män.
 
Särskilt på 1960-talet men också under 1970-talet kunde olika svenska tidskrifters omslag prydas med fotografier föreställande svarta personer (nästan alltid verkar det ha handlat om svarta amerikaner, om jag har tolkat bilderna rätt) och ”bara sådär”, d v s okommenterat och utan någon anledning annat än som ett slags (ras)visuellt ”statement”, och romaner författade av vita majoritetssvenskar skrevs och gavs ut med svarta huvudkaraktärer som nästan alltid verkar ha varit blandade, då författarna ifråga antagligen föreställde sig att den (vita) svenskspråkiga läsekretsen nog ”enklast” kunde identifiera sig med en blandad svart person som var född i Sverige, talade svenska och betedde sig svenskt.
84342936_185234885874185_1804382006625173504_n.jpg
 
83069256_134063761050213_3144865415948140544_n.jpg
Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968 verkar samtidigt ha varit den första litterära texten som aktualiserade tematiken och frågan om det går att vara svensk och icke-vit på en och samma gång då huvudpersonen som kallas ”Kannibalen”, som är en blandad svart man med en svart amerikansk far och en vit svensk mor, är född i Sverige och själv identifierar sig som svensk samtidigt som den på den tiden närmast helvita svenska omgivningen inte betraktar och behandlar honom som svensk och samma grepp använde även författarkollektivet Bo Lagevi i relation till Sveriges första (fiktiva) icke-vita och svarta polis den blandade Harald H. Harald, som har en svart jamaicansk far och en vit svensk mor, och som agerade huvudperson i åtminstone fyra deckare som gavs ut mellan 1976-78. Vid sidan av den högkulturella och mer ”mainstream”-litterära världen verkar det också ha funnits en marknad för rent pornografiska skildringar som berättade om vita svenska kvinnor som blev tillsammans med svarta män på besök i Sverige.
9187711362.jpg
 
84386069_2488112641448464_5961628045247774720_n.jpg
År 1971 kom dessutom även Sveriges första spelfilm med en svart huvudperson i handlingen – Gunnar Höglunds ”Vill så gärna tro” som Bob Marley gjorde filmmusik till efter att ha bott i Stockholm i nio månader i streck (om jag har förstått det rätt) för att arbeta med filmen. I den närmast semipornografiska filmen, som återutgavs ut på DVD för bara några år sedan, spelar den svarta amerikanska artisten Johnny Nash en svart amerikansk danslärare i Stockholm som blir tillsammans med den vita svenska kvinnan Lillemor som spelas av Christina Schollin vars son Niclas Wahlgren också förekommer i filmen som barnskådespelare.
ABA_2234.jpg
 
83980551_591660961689746_8987816436701331456_n.jpg
84303067_140415653656099_3115283532344197120_n.jpgDen svenska ”Blaxploitation-genren” verkar just ha kretsat kring konkret kroppslig blandning i form av blandrelationer och nästan alltid verkar det ha handlat om heterosexuella intimrelationer mellan svarta män och vita kvinnor.
83844654_226746101663084_5135286958951497728_n.jpg

En kommentar

  1. Pingback: Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck? — Tobias Hübinette | Skogsnytt