På 1950-talet beställde norska staten en rasbiologisk studie av norrmännens fötter av de på den tiden världsberömda svenska rasforskarna

Att den en gång så världsberömda svenska rasforskningen fortsatte att producera avhandlingar, docenter, monografier, tidskriftsartiklar och antologier liksom att presentera s k papers på konferenser, symposier och seminarier även efter 1945 är ju knappast någon nyhet och som det verkar hölls högskolekurser i rasbiologi en bit in på 1970-talet medan de sista doktoranderna i rasbiologi disputerade på 1960-talet om jag har förstått det hela rätt.
 
Dock har jag själv inte riktigt förstått vilka forskningsämnen som just de efterkrigstida svenska rasforskarna egentligen ägnade sig åt mer än den stora s k Z-undersökningen som Erlander beställde från ”Rasbiologen” i Uppsala, d v s från Statens institut för rasbiologi som både var världens första och världens sista statliga rasforskningsinstitut och rasforskningscentrumbildning, men efter att under de senaste dygnen systematiskt ha samlat in och även börjat gå igenom och läsa samtliga svenskspråkiga tidnings- och tidskriftsartiklar (och bokpublikationer) som innehåller glosan ras, ordstammen ras- och handlar om ras mellan cirka 1945-85 har jag äntligen lyckats bilda mig en skaplig uppfattning om åtminstone några forskningsfrågor som den svenska rasforskningen engagerade sig i efter kriget.
 
Redan på 1890-talet hade större delen av det s k svenska folkets kroppsmått och utseendedrag kartlagts och kategoriserats i enorma kroppsmätningsstudier som mätte allt som de facto går att mäta på en homo sapiens-(mans)kropp från reproduktiva organ till hårstrån och allt däremellan och på 1910- och 20-talen fanns det egentligen inte mycket mer att komma fram till än att så och så många procent i t ex Dalsland hade så och så stora huvuden, att så och så många procent i t ex Östergötland hade så och så långa armar, att så och så många procent i t ex Halland hade så och så stora knäskålar, att så och så många procent i t ex Uppland hade så och så långa näsor eller att så och så många procent i t ex Jämtland hade s k mörka utseendedrag och efter professor Lundborgs gigantiska kroppsmätningsstudier på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartssamer som genomfördes på 1920- och 30-talen fanns det inte heller särskilt mycket mer att säga om vare sig samerna eller om den s k rasblandningen i Norrland.
 
På 1930- och 40-talen genomfördes sedan stora blodgrupps- och släktforskningsstudier för att bl a kartlägga graden av inavel och kusingiftesfrekvens runtom i landet (bäst/värst sades f ö norrlänningarna vara med en kusingiftesnivå på kring 5% per årskull) och en jättelik kroppsmätningsstudie av landets s k hel-, s k halv- och s k kvartsresande och på 1940- och 1950-talen genomfördes en likaledes gigantisk kroppsmätningsstudie på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartsromer så framemot 1950-talet fanns det inte särskilt många fler s k folkslags kroppar att mäta i landet (det var ansågs då stökigare/bökigare att mäta de finsktalandes och judarnas kroppar p g a bl a den s k rasblandningen om jag har förstått det hela rätt).
82581712_10157103958020847_2625777773087555584_o.jpg
 
Vad som verkar ha räddat den svenska rasforskningen från sysslolöshet eller kanske t o m från sotdöden när det inte längre fanns särskilt många fler svenska invånares kroppar att mäta var i stället s k uppdragsforskningsbeställningar från grannländerna som verkar ha inletts med att norska staten beställde en rasbiologisk studie av norrmännens fötter efter modell från en svensk rasbiologisk studie av svenskarnas fötter och även den finska staten följde sedan efter så att även finländarnas fötter kom att bli föremål för en rasbiologisk studie. Som det verkar så samarbetade de svenska rasforskarna med både skoindustrin och den dåtida folkhälsomyndigheten och syftet bakom att mäta och kartlägga norrmännens fötter verkar dels ha handlat om ren nyfikenhet och dels om någon slags samhällsnytta utifrån något slags samhällsplaneringsperspektiv.
 
På 1950-talet verkar också rasforskarna dessutom ha kartlagt förekomsten av allergier, astma och eksem bland det s k svenska folket och kanske går det faktiskt att argumentera för att svenska statens besatthet av för att inte säga fixering vid svenskarnas kroppskonstitution och hälsotillstånd faktiskt är ett åtminstone indirekt arv efter den svenska rasforskningens glansdagar och ”guldålder”. Sedan är det så klart inte på något sätt fel i sig att staten, överheten, myndigheterna och politikerna bryr sig om det s k svenska folkets tillväxtkurvor, tandhälsa eller vikttillstånd och än mindre är det ju fel när staten och det offentliga intervenerar i svenskarnas liv genom allsköns folkhälsokampanjer, medborgarupplysningsbroschyrer och regelrätta folkhälsointerventioner.