Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal
Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S), som ju svenska S numera ser som sin förebild, gör nu som Ulf Kristersson och förespråkar att de inhemska adoptionerna ska ta över utlandsadoptionerna för att lösa Danmarks ofrivillig barnlöshet-kris:
Som alltid chockar och förskräcker danskarna (vilka ju bredvid holländarna brukar vara de allra mest frispråkiga och frigjorda i ett västvärldssammanhang) och denna gång gäller det Danmarks fortfarande skapligt nytillträdda socialdemokratiska regeringschef och statsminister Mette Frederiksen som svenska S numera säger sig inspireras av mot bakgrund av att danska S har lyckats locka tillbaka 100 000-tals fr a majoritetsdanska arbetar- och lägre medelklassväljare från Dansk Folkeparti genom att till stora delar ”stjäla” Dansk Folkepartis politik.
Bakgrunden till Frederiksen nyårstalsutspel är då att liksom i Sverige omhändertas numera nästan enbart barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund och i Danmark handlar det då i hög grad om s k ”andrageneration:are” i de danska motsvarigheterna till våra svenska miljonprogramsområden som i Danmark officiellt benämns som ”ghetton”. Nu när ”ghettona” ska rivas som en del av implementeringen av det danska s k ”ghettopaketet” vill då Frederiksen att de inhemska adoptionerna ska öka och inte minst då utlandsadoptionerna till Danmark numera utgör ”en skugga av sitt forna jag” och för tillfället har de kvarvarande danska adoptionsorganisationerna t o m valt att för närvarande inte längre ta emot några ansökningar om utlandsadoptioner.
I hela västvärlden inklusive både i Danmark och i Sverige pågår idag en slags anglo-amerikanisering av reproduktionspolitiken och reproduktionsmarknaden: Idag är fler danskar, svenskar och västerlänningar än någonsin tidigare i (när)historien ofrivilligt barnlösa och även om många ofrivilligt barnlösa danskar, svenskar och västerlänningar nyttjar olika reproduktionstekniker så är behovet av barn som går att adoptera, d v s s k adopterbara barn, sannolikt större än någonsin tidigare.
I USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, d v s i den s k anglo-amerikanska delen av västvärlden som ju generellt brukar vara före med det mesta, är inhemsk adoption numera långt vanligare än internationell adoption och de barn som adopteras inhemskt är då nästan alltid minoritetsbarn av olika slag (barn till urfolk, barn till slavättlingar, barn till invandrare, barn till resande o s v) vilka har omhändertagits av (majoritets)samhället och gjorts ”adopterbara” och de allra flesta som adopterar dessa barn är då infödda majoritetsinvånare och numera både singlar och par, och både heteros och icke-heteros.
Detta ”scenario”, d v s att den idag närmast gigantiska efterfrågan på barn att adoptera i länder som Danmark och Sverige ”löses” genom att minoritetsinvånarnas barn omhändertas och adopteras bort till de ofrivilligt barnlösa majoritetsinvånarna, är även vad Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson har förespråkat ända sedan 2000-talet och senast i våras argumenterade då Kristersson exempelvis för att de s k IS-svenskarnas barn ska omhändertas och adopteras bort till ofrivilligt barnlösa par och singlar, som då återigen både kan vara heteros och icke-heteros.
Både Frederiksen och Kristersson tänker sig helt enkelt samma typ av framtid och modell som redan gäller i den anglo-amerikanska världen, d v s de båda har insett att utlands(mass)adoptionernas epok nu är över för gott och för att tillgodose det närmast astronomiska behovet av barn att adoptera p g a det enorma antalet ofrivilligt barnlösa i både Danmark och Sverige (liksom i övriga västvärlden, och återigen gäller det både singlar och par och både heteros och icke-heteros) så ska minoritetsinvånarnas barn, och för dansk och svensk del fr a ”andrageneration:arna” i ”ghettona” respektive i miljonprogramsområdena som ju redan omhändertas i mycket hög utsträckning, bli lösningen på den pandemi som Danmark, Sverige och västvärlden lider av idag och som stavas ofrivillig barnlöshet.
OBS 1: Naturligtvis innebär ofrivillig barnlöshet ett oerhört lidande för närmast otaliga danskar, svenskar och västerlänningar och både för singlar och par liksom för heteros och icke-heteros.
OBS 2: Naturligtvis finns det tyvärr en del minoritetsbarn som växer upp med vårdnadshavare som kanske inte alltid är s k ”good enough”.
OBS 3: Naturligtvis finns det fortfarande infödda majoritetsdanskar, majoritetssvenskar och majoritetsvästerlänningar som tillhör den lägre arbetarklassen ock vars barn omhändertas och ibland adopteras bort inhemskt inom landet men de är numera mycket få.
”Fler barn bör adopteras bort. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) i sitt första nyårstal, skriver danska medier.
”Uttalandet, om att adoptera bort fler barn, i Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) nyårstal fick stort genomslag i danska medier.
Det blev ett uppmärksammat första nyårstal för Mette Frederiksen som tillträdde posten för ett drygt halvår sedan. Framför allt gav hennes ord om att fler barn ska tvångsavlägsnas från sina föräldrar eko och uppmärksammandes bland annat av Danmarks TV2:
– I dag får en del föräldrar för många chanser. Kanske i den bästa mening. Men när en 12-åring blir omhändertagen från hemmet så ligger det ofta elva dåliga år bakom, sa hon.
Hon säger att det är tid att släppa ”beröringsskräcken”.
– Fler utsatta barn ska ha ett nytt hem tidigare än i dag. Och villkoren för omhändertagna barn ska vara långt mer stabila. Det viktigaste – ja, det avgörande för ett litet barn – är att växa upp med trygghet, kärlek och stabilitet. Därför bör fler utsatta barn också bortadopteras, så att de får en verkligt ny start på sina liv, sa Mette Frederiksen i sitt tal.
Hon har tidigare varit ordförande i en socialnämnd och sagt att barn som far illa inte enbart handlar om föräldrar som sviker, utan också om ett samhälle som inte har reagerat korrekt.
– Jag vet att det inte är alla som håller med mig. Några kommer säga att vi att vi ska förebygga mer och arbeta mer med familjerna. Det ska vi, men det är inte tillräckligt. Vi måste ta barnens parti, sa hon i talet.”
Tobias Hübinette 
En kommentar