Om när, var och hur termen ”rasism” myntades och slog igenom liksom när etnicitetsbegreppet kom att ersätta rasbegreppet

Har under julledigheten hunnit läsa (ut) flera skrifter och texter om ras och rasism, som sedan flera månader tillbaka har funnits på min ”att-läsa”-lista och har bl a förstått följande nu vad gäller när, var och hur termen ”rasism” (liksom uttrycken ”rasist/er” och ”rasistisk/t” o s v) myntades och uppstod och därefter termen ”antirasism” (liksom uttrycken ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” o s v) liksom när etnicitetsbegreppet (och delvis även kulturbegreppet) börjar ersätta rasbegreppet:
 
Det brukar ju med rätta heta att under Upplysningstiden och Romantiken (tack vare inte minst svensken Carl von Linné och dennes lärjungar och efterföljare i form av t ex tysken Blumenbach) formuleras och formeras det moderna (västerländska) rastänkandet som sedan blir en institutionaliserad och empirisk (västerländsk) vetenskap (tack vare inte minst svenskarna Sven Nilsson och Anders Retzius och deras lärjungar och efterföljare i form av t ex fransmannen Broca) och slutligen ett helt tanke- och samhällssystem som mer eller mindre helt och hållet globaliseras under högimperialismen (ca 1850-1950) när Europa och de europeiska bosättarna och bosättarättlingarna över haven styrde och/eller dominerade uppemot 90% av planeten och mänskligheten.
 
Mindre känt är nog att termerna ”rasism” och ”rasist” uppstod och lanserades 1895 när den franska extremhögerns ”urfader” Charles Maurras, som ledde Action française, använde dessa termer (d v s ”racisme” och ”raciste”) i ett tal vid Sorbonne-universitetet i Paris i positiv bemärkelse ungefär som att den tyska anarkismens ”urfader” Wilhelm Marr använde termerna ”antisemitism” och ”antisemit” i positiv bemärkelse när han myntade dem 1879.
 
Det verkar också ha varit en annan fransktalande person, den ursprungligen tysk-baltiska anarkistiska greven Frédéric von Stackelberg, som för första gången 1903 brukade termen ”rasistisk/t” i en negativ bemärkelse och just i samband med att han beskrev Maurras högerextrema rörelse Action française.
 
År 1905 gav sedan den polsk-franska sociologen Jean Finot ut boken Les préjuges de races (d v s ”rasfördomar”) vari han kom att bli den förste att profetiskt argumentera för att Europa genomsyrades av ett rastänkande samt att detta rastänkande, som ju dominerade både Europa, Väst och världen i övrigt under Finots levnad, en dag skulle komma att fördömas av framtidens människor som ett katastrofalt misstag. Finot beklagade sig bl a i sin bok genom att skriva att av tusen bildade européer så tror 999 på den vita rasens överlägsenhet och storhet, och så var det säkerligen också på Finots (belle époque- och empire colonial français-)tid.
 
Inom den engelsktalande världen dyker termen ”racialism” (d v s ”rasialism” och inte ”rasism”) upp för första gången 1907 i en artikel i den amerikanska tidningen Daily Chronicle, som verkar ha beskrivit en anarkistorganisation som var emot ”all racialism” och all ”co-operation with the government” och under många år kom termen ”racialism” att vara långt vanligare bland världens engelsktalande personer än termen ”rasism”.
 
Inom den tysktalande världen verkar det som att termen ”Rassenhass” (d v s ”rashat”) länge kom att vara motsvarigheten till franskans ”rasism” och engelskans ”rasialism” och termen ”Rassenhass” myntades av den österrikiska sociologen Friedrich Herz i dennes bok Moderne Rassentheorien från 1904. I den andra upplagan av sin bok, som kom ut 1915, använde Herz f ö även termen ”rassisch” (d v s ”rasisk”) för att beskriva den engelsk-tyska rasideologen Houston Stewart Chamberlains världsbild.
 
Efter Första världskriget fortsatte termen ”rasism” att sakta men säkert spridas till de stora västerländska språken (ryskan, italienskan, portugisiskan, spanskan, rumänskan o s v) och termen användes ömsom i positiv bemärkelse och ömsom i negativ bemärkelse men minst lika ofta för att beskriva en viss ståndpunkt eller rörelse på ett neutralt sätt.
 
År 1925 använde t ex Action française-medlemmen Edmond Vermeil termen ”raciste” när han översatte den tyska termen ”völkisch” till franska och han beskrev även den dåtida tyska Völkisch-rörelsen som att den förespråkade ”racisme” i positiv bemärkelse.
 
Även i USA använde rasideologer som Madison Grant och Lothrop Stoddard termen ”racialism” i en positiv bemärkelse under mellankrigstiden när de förespråkade den s k nordiska vita rasens primat och kampanjade för att USA skulle stoppa invandringen och införa s k raskvoter för att kunna skapa en vit nation under den nationsbyggandeperiod som nu ersatte den stora invandringens epok.
 
År 1930 blev tjecken Hugo Iltis troligen den förste att både popularisera termen ”Rassismus” (d v s rasism) i den tysktalande världen och än viktigare att knyta den till den framväxande tyska naziströrelsen i sin bok Volkstümliches Rassenkunde. Iltis skrift blev så inflytelserik att världens första moderna antirasistiska förening, franska Ligue Internationale Contre l’Antisémitisme som hade bildats 1927, valde att byta namn till Ligue Internationale Contre le Racisme et l’Antisémitisme 1932.
 
Ännu en centraleuropé och tjeck, Ignaz Zollschan, tog den gryende antirasistiska aktivismen vidare genom att visserligen förgäves försöka få dåvarande Nationernas förbund att agera mot det under mellankrigstiden på alla sätt och vis hegemoniska rastänkandet.
 
Zollschan hade kontakt med den engelske biologen Julian Huxley som 1936 tillsammans med sin landsman antropologen AC Haddon gav ut boken We Europeans – a survey of ”racial” problems. Huxley och Haddon var antagligen de första som medvetet använde citattecken runt glosan ras och dess olika avledningar och i boken är de också de första som pläderar för att använda ”etnisk grupp” och etnicitetsbegreppet i st f rasgrupp och rasbegreppet även om de gjorde det långt före sin tid för inte många hörsammade de båda engelsmännens förslag innan 1960-talet åtminstone.
 
Först år 1938 verkar det som att termen ”rasism” uppträder inom vår egen svenskspråkiga gemenskap och detta sker då i en ledartext i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning signerad ”Karlstads store son” Torgny Segerstedt men det skulle dröja många decennier innan dåtidens svenskspråkiga personer började använda termen ”rasism” och utryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” då uttryck som ”rashat” och ”rasfördomar” var långt vanligare i svenskspråkiga texter långt framåt 1970-talet och t o m en bit inpå 1980-talet.
 
Termen ”antirasism” och utryck som ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” kommer f ö till svenska språket först på 1980-talet och sannolikt via Frankrike och franskan och ännu en banbrytande fransk antirasistisk organisation, nämligen SOS Racisme.
 
År 1944 kommer Gunnar Myrdals bok An American Dilemma ut som bredvid Magnus Hirschfelds Racism från 1938, Ashley Montagus Man’s Most Dangerous Myth från 1942 och Gunnar Dahlbergs Race, Reason and Rubbish från samma år räknas som en av den moderna antirasismens urtexter.
 
Myrdals bok är inte minst banbrytande då den inte bara nöjer sig med att försöka argumentera emot dåtidens fortfarande hegemoniska biologiska rastänkande utan också föreslår konkreta motåtgärder mot dåtidens rastänkande i sann, svensk, socialistisk social ingenjörskonstanda och det Myrdal inte minst förespråkar är då massiva upplysnings- och informationskampanjer riktade till barn och unga (då de vuxna underförstått redan var genommarinerade i ett rastänkande och därmed ”förlorade” i sina rasfördomar) och inte minst i skolan.
 
Den amerikanska marxistiska sociologen Oliver Cox konstaterade, när Myrdals bok kom ut, att för första gången någonsin så gick det nu att hävda att studiet och forskningen om ras och om rasrelationer var något som samhällsvetarna också kunde ägna sig åt och inte bara naturvetarna, medicinarna, antropologerna och biologerna.
 
Efter Andra världskriget och Förintelsen och i samband med och under den begynnande avkoloniseringen tillsatte sedan FN-organet UNESCO en slags specialkommitté som under flera decennier kom att ägna sig åt att omformulera vad ras står för och innebär och som resulterade i fyra UNESCO-uttalanden om ras 1950, 1951, 1964 och 1967, som hela tre svenskar kom att vara inblandade i – Erik Sköld, Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg.
 
De olika uttalandena fick olika konsekvenser i olika länder – i Sverige ledde UNESCO-arbetet t ex till just den typ av upplysningskampanjer riktade gentemot unga och gentemot det uppväxande släktet som Myrdal hade förespråkat i sin bok från 1944 – år 1955 gavs t ex informationsskriften ”Bordssamtal i rasfrågan” ut av Verdandi.
81428630_10157035380590847_8527080477222240256_n.jpg
 
1953 års uttalande ledde vidare exempelvis i USA till att Högsta domstolen året därpå, med explicit stöd i UNESCO:s uttalande, kunde inleda avsegregeringsprocessen i landet i och med ”Brown vs. Board of Education”-beslutet och samma uttalande ledde vidare till exempel i Frankrike till att den franska regeringen förbjöd ”rasfördomar” i alla franska barn- och ungdomsböcker och särskilt i de som användes i pedagogiskt syfte och som läromedel.
 
I och med ”Tredje världens” födelse i Bandung 1955 radikaliserades arbetet med att bekämpa det gamla rastänkandet liksom kolonialismen och imperialismen och 1957 sjösatte UNESCO ett specialprogram kallat East West Major Project som i samarbete med Tredje världen-representanter sakta men säkert började förespråka användningen av begreppen ”etnicitet” och ”kultur” i stället för ras.
 
Mellan 1959-60 föddes också ”nynazismen” i det allmänna västerländska medvetandet i form av bl a en omfattande hakkorsklotterkampanj i Västeuropa som ytterligare radikaliserade UNESCO:s verksamhet.
 
Mellan 1960-61 gav UNESCO ut en serie skrifter som förespråkade UNESCO:s nya syn på ras och som gavs namnet Race and society, och 1961 genomfördes de första moderna attitydundersökningarna rörande utbredningen av rasfördomar bland fr a barn och unga i bl a Västtyskland, Frankrike och Storbritannien under ledning av den tyske sociologen Max Horkheimer och i Sverige var det pedagogen Arne Trankell som kom att introducera och genomföra denna typ av attitydundersökningar rörande svenskarnas rasfördomar.
 
År 1964 arrangerade UNESCO en vetenskaplig konferens i Moskva där de församlade forskarna enades om 13 punkter varav en tog avstånd från alla tidigare ”vetenskapliga” teorier om s k rasblandning, s k intimrelationer över de s k rasgränserna och s k rasblandade barn och s k rasblandade personer medan en annan punkt handlade om att ta avstånd från Linnés klassiska rastaxonomi och raskategoriindelning som mer eller mindre hade gällt sedan Linnés tid (d v s att det finns 4-5 s k huvudraser).
 
Året därpå, den 21 december 1965, kunde FN och UNESCO slutligen offentliggöra den moderna antirasismens urtext, nämligen FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som Sverige kom att underteckna som en av de tio första staterna att göra det och i och med att Sverige sedan ratificerade konventionen kom termen rasdiskriminering att bli en del av svensk lagstiftning fr om 1972.
 
När sedan den s k 68-revolutionen exploderade framåt 1960-talets slut kom slutligen termen ”rasism” och än mer uttryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” att alltmer enbart användas i negativ bemärkelse samtidigt som etnicitetsbegreppet liksom delvis även begreppet kultur kom att ersätta rasbegreppet och det är symboliskt och symptomatiskt att den inom den engelsktalande världen normbildande Oxford English Dictionary just tog in glosan ”etnicitet” i 1972 års upplaga av ordboken.
 
Bland oss svensktalande slutligen fortsatte rasbegreppet och glosan ras med alla dess avledningar (”rasfördomar”, ”rashets”, ”rasförtryck” o s v) att brukas snarare än etnicitetsbegreppet och begreppet kultur ända fram tills 1970-talet innan världens sannolikt starkaste färgblinda antirasism slår igenom och slutligen resulterar i att Sverige som första land i världen väljer att avskaffa rasbegreppet i början på 2000-talet samtidigt som antirasism i det närmaste blir en svensk statsideologi och en integrerad del av de ”svenska värderingarna” och svenskheten som sådan med otaliga antirasistiska upplysningskampanjer, men den svenska antirasismens historia är då en annan historia än den som här ovan har skisserats.