FN har nu erkänt att barnhemsbarnen oftast inte är föräldralösa och att barnhemmet som institution bör fasas ut

För första gången någonsin har representanter för FN:s alla medlemsstater erkänt att de allra flesta barnhemsbarn på jorden inte är föräldralösa samt att barnhemmen på sikt bör fasas ut och fr a att ”family preservation” nu ska bli den ledande principen i stället för ”family separation”:
Namnlöst.jpg
 
”Today, for the first time ever, all 193 member states of the United Nations have formally recognised that orphanages don’t protect children, they harm them, and have called for the progressive elimination of institutional care globally.”
 
Det moderna barnhemmet (d v s en specifik och fast plats där barn samlas ihop och låses in och förvaras på obestämd tid) uppstod i Europa och i Väst som en s k sluten eller total institution (d v s i Michel Foucaults mening och samtidigt som fängelset, mentalanstalten o s v) och i och med kolonialismen och kristendomen och konflikter av olika slag så spreds barnhemmen sedan till världens alla hörn.
 
I exempelvis Sydkorea beräknas 70% av alla barnhem i landet ha grundats av amerikanska och västerländska soldater och missionärer och bistånds- och hjälparbetare under och efter Koreakriget och de resterande 30 procenten grundades av europeiska och västerländska missionärer, diplomater och filantroper innan och under den japanska kolonialtiden.
 
Idag bor och lever 8 miljoner barn på barnhem i fr a Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Central- och Östeuropa och utan barnhemmen hade den globala adoptionsindustrin aldrig kunnat uppstå eller existera då barnhemmet nästan alltid finns med i varje enskilt adoptivbarns historia: De allra flesta barn som placeras på barnhem har då aldrig varit föräldralösa även om en del är det i västerländsk ”antropologisk” mening (d v s västerlänningar erkänner generellt enbart kärnfamiljen som vårdnadshavare men inte ”the extended kin network”, släkten, storfamiljen, byn, stammen eller klanen) och så fort ett barn placeras på barnhem så tillhör barnet generellt barnhemmets ägare, föreståndare och sponsorer och bidragsgivare i Väst, vilket gör att barnen där ofta behandlas och betraktas som adopterbara trots att de då sällan är föräldralösa.
 
Otaliga är de historier då oftast fattiga och utsatta mödrar (eller fäder) temporärt och i desperation placerar sina barn på ett barnhem i Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Central- och Östeuropa som har grundats av en västerlänning, som sponsras och finansieras av västerlänningar och som ibland också ägs och drivs av västerlänningar, i tron att deras barn är i tryggt förvar där och när de sedan ska hämta tillbaka sitt barn har barnet skickats till t e x Sverige, Danmark, USA, Kanada, Belgien, Frankrike, Österrike, Schweiz, Australien, Italien eller Spanien för adoption.
 
Samtidigt har det i Väst sedan länge funnits en slags sentimental ”eländesromantisering” kring barnhemmen i den utomvästerländska världen där ”Tredje världens anonyma och gigantiska människomassor dumpar sina barn på löpande band” och kanske särskilt bland ungdomar och unga vuxna, kvinnor och feminister, kristna och progressiva antirasister och s k ”vänsterliberaler” i bred mening, vilket har gjort att en hel ”eländesromantisering”-industri har uppstått i Väst kring just barnhemmen i den utomvästerländska världen som inte minst har resulterat i att 100 000-tals barn från Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Central- och Östeuropa har adopterats till Väst på både falska, oriktiga, illegala och korrupta grunder:
 
 
”On 18 December 2019, the UN General Assembly in New York adopted a Resolution on the Rights of The Child that signifies a major milestone in ending the institutional care of children globally. By adopting the Resolution, all of the 193 member states of the United Nations have agreed, for the first time in history, that orphanages harm children and, recognising that the vast majority of children in orphanages have living family, all children should be reunited with or supported to remain with their families. Where that’s not possible, the Resolution says that governments should commit to provide high-quality, family and community-based alternative care for children.
 
The Resolution, which comes on the tenth anniversary of the Guidelines for the Alternative Care of Children and the 30th anniversary of the UN Convention on the Rights of the Child, contains a number of groundbreaking commitments:
 
Over 80% of children in orphanages are not orphans, but have a living parent, and the UN General Assembly has recognised the critical need to invest to keep families together. The Resolution urges member states to adopt and enforce policies, services and programmes and direct budget towards supporting families and tackle the issues that cause them to be vulnerable in the first place.
 
For those children who cannot live with their own family, or have no biological family, the Resolution urges states to make available a range of high quality, accessible and disability-inclusive alternative care options, in line with the UN’s own Convention on the Rights of the Child, the Convention on the Rights of Persons with Disabilities and taking into account the UN Guidelines for the Alternative Care of Children.”

En kommentar

  1. Pingback: FN har nu erkänt att barnhemsbarnen oftast inte är föräldralösa och att barnhemmet som institution bör fasas ut — Tobias Hübinette | Skogsnytt