Om de icke-vita adopterades plats i den svenska extremhögerns föreställningsvärld: År 2001 föddes SD:s ”öppen svenskhet”-linje genom en intervju med en utlandsadopterad i SD-Kuriren och därmed bereddes vägen för SD:s inträde i riksdagen 2010

Alla (idé)historiskt intresserade och politiskt engagerade letar nog gärna efter när en viss person, en viss krets, ett visst nätverk, en viss fraktion, en viss rörelse eller ett visst parti börjar byta åsikt, vända och nyorientera sig ideologiskt och särskilt gäller det ju sådana vändningar som mer eller mindre förändrar historien och påverkar samtiden.
 
Just idag när SD:s s k landsdagar pågår för fullt i Örebro har jag ägnat mig åt att gå igenom mängder av SD-material från ca 1990-2018 som handlar om hur partiet och SD:arna har förhållit sig till internationell adoption och utlandsadopterade och jag tror mig nu faktiskt ha hittat när SD:s vändning i den s k rasfrågan och öppen svenskhet-linjen föddes som lade grunden till att SD till slut kom in i riksdagen och idag är ett 20%+-parti i opinionsundersökningarna – nämligen år 2001 i form av en intervju i partiorganet SD-Kuriren med en utlandsadopterad SD:are som Björn Söder och Mattias Karlsson förestod.
 
En kort rekapitulering:
Ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ankom till landet på 1960-talet har den svenska s k nationella rörelsen och extremhögern varit fullständigt besatt vid dessa då adoptivbarnen utgjorde Sveriges första stora och enhetliga utomeuropeiska invandrargrupp och icke-vita minoritet och då de adopterade dessutom utgjorde en försvarlig andel av hela den utomeuropeiska invandringen långt framemot 1900-talets slut: År 1980 var t ex en tredjedel av samtliga icke-vita invånare i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2005 var 10% av alla utomeuropeiska invandrare utlandsadopterade.
 
Än viktigare än så är att den svenska extremhögern redan i början på 1960-talet förutsåg att till skillnad från (de icke-adopterade) invandrarna och de inhemska minoriteterna så kommer de adopterade att till 100% (eller åtminstone till 97%) som vuxna ingå i s k intimrelationer med majoritetssvenskar och få barn med dessa.
 
Både Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Svenska folkets väl och Frisinnade unionspartiet samt senare Bevara Sverige svenskt, Sverigepartiet, Konservativa partiet, Riksfronten, Nationalsocialistisk front, Svenska motståndsrörelsen (d v s dagens Nordiska motståndsrörelsen) och inte minst SD kom därefter samtliga att ta avstånd från och fronta mot internationell adoption och det säger också något om Sverige och internationell adoption att landets i praktiken samtliga högerextrema organisationer har tvingats förhålla sig till de utlandsadopterade ända sedan 1960-talet och fram tills idag och allt handlar då om att Sverige är det land i världen som överlägset har adopterat flest barn från andra länder per capita.
 
År 2000 skrev t ex Svenska motståndsrörelsen (d v s dagen NMR) följande om de utlandsadopterade och sammanfattade därmed väl hur hela den samlade svenska extremhögern hade sett på de utlandsadopterade ända sedan 1960-talet och fram tills dess inklusive SD och det är mellan raderna tydligt att det också handlade om de icke-vita adopterades transras-tillstånd:
 
”Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp.”
 
När SD bildades 1988 omtalades de adopterade i partiprogrammet som ”onaturliga inslag” i den svenska befolkningen men det var inte förrän 1996 som SD införde ett krav på totalförbud mot samtliga utomeuropeiska adoptioner i sitt partiprogram och detta förbud gällde ända fram tills 2003 års partiprogram.
78256974_568242790609362_5202112479664013312_n.jpg
 
Adoptionsfrågan kom samtidigt att bli ”de fyras gängs” (Åkesson plus Söder, Karlsson och Jomshof) stora symbolfråga och ”murbräcka” för att både knäcka de konkurrerande fraktionerna såsom den gamla maktbasen i Stockholm (”bunkergänget”) och de rasideologiska radikalerna i Göteborg kring bröderna Emanuelsson och år 2001 valde Söder och Karlsson att släppa en ”bomb” i sammanhanget genom att intervjua en utlandsadopterad vid namn Håkan i partiorganet SD-Kuriren som dels berättade att han aldrig råkat ut för någon rasism från svenskars sida, att invandrarna förstörde för de adopterade ”då många svenskar tycks förväxla adopterade med invandrare” samt sist men inte minst att SD:s krav på förbud mot utlandsadoptioner helt enkelt borde tas bort:
 
”…argumentet om att utomeuropeisk adoption inte ska tillåtas på grund av att det skapar identifikationsproblem är starkt överdrivna: – Jag har aldrig känt några andra rötter än de svenska.”
 
Karlsson och Söder avslutade sedan intervjun med att provokativt skriva att ”vi lämnar mötet med en förvissning om att våra idéer ligger i tiden, att stödet för dem blir allt större och att stödet finns även hos personer som vid första anblick inte ser ut att vara svenska nationalister” och med all sannolikhet var de mycket väl medvetna om att både det Håkan hade framfört och det de själva skrev retade upp åtskilliga inom partiet liksom inom hela den dåtida svenska s k nationella rörelsen.
 
Mellan 2001-02 pågick sedan en intensiv interndebatt inom SD p g a intervjun i SD-Kuriren, och där den dåvarande partiledningen med den dåvarande partiledaren Mikael Jansson i spetsen fortsatte att försvara totalförbudskravet medan ”de fyras gäng” mobiliserade allt fler anhängare som krävde det omvända och på det s k ”riksmötet” 2002 vann de senare och kravet på att stoppa alla utomeuropeiska adoptioner röstades slutligen bort. En del menar f ö även att splittringen mellan SD och Nationaldemokraterna 2001 delvis hade med adoptionsfrågan att göra.
 
Från och med 2003 kom ”de fyras gäng” att sakta men säkert förändra SD:s ideologiska inriktning i synen på svenskhet genom att med de utlandsadopterade som exempel lansera ”öppen svenskhet”-linjen. År 2005 valdes Åkesson till ny partiledare och ett av hans allra första uteslutningsärenden rörde symboliskt nog (och symboliskt nog två gånger om, om en så vill) hans namne Jimmy Windeskog, f d partisekreterare och f d SDU-ordförande, som på ett partistyrelsemöte hade anklagat SD:s dåvarande vice ordförande Tony Wiklander för att inte kunna representera partiet då han är adoptivpappa och har en dotter från Indien. Åkesson tog då den då färska ”öppen svenskhet”-linjen på allvar och valde helt sonika att utesluta Windeskog ”för de adopterades skull”.
 
Och resten är historia som det heter för mellan 2005-10 kom ”de fyras gäng” att återuppväcka och återvända till den gamla svenska unghögern som kan sägas ha varit en slags svensk radikalkonservatism och så gott det gick kapa alla banden till den gamla svenska naziströrelsen som SD tidigare hade sett sig som arvtagare till och 2011 antogs det nya partiprogrammet som gäller än idag där de adopterade explicit framhålls som paradexemplet på ”öppen svenskhet”-linjen:
 
”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.”
 
Samma år, d v s 2011, kunde Åkesson bara nämna två invandrargrupper i Sverige som enligt honom och SD var så välintegrerade att de platsade i den ”öppna svenskheten” i en intervju i BBC:s Hardtalk-program, nämligen sverigefinnarna samt just de utlandsadopterade, och under 2014 års valrörelse producerade SD flera valfilmer varav den som bär titeln ”Låt er inte tystas” både var den viktigaste, den allra mest spridda och den mest uppmärksammade då den sändes på TV4 dagarna innan valet och i denna valfilm förekom två dåvarande utlandsadopterade SD-medlemmar från Sri Lanka respektive Sydkorea vilka tillsammans med Jimmie Åkesson tar avstånd från och fördömer rasism.
 
Genom ”de fyras gängs” och numera hela SD:s användande och framlyftande av de icke-vita adopterade som par préférence-exemplet på ”öppen svenskhet”-linjen lyckades därmed ”de fyras gäng” både besegra sina konkurrenter inom partiet och ta över SD samtidigt som partiet utåt därefter har kunnat freda sig från alla anklagelser om den typ av rastänkande som präglade SD fram tills antagandet av 2003 års partiprogram.
 
Möjligen är det lite långsökt men det skulle kunna gå att hävda att utan de utlandsadopterade hade SD inte varit det parti det är idag, d v s det är helt enkelt indirekt adoptionsfrågans och de adopterades ”förtjänst” (och på ett tyvärr negativt sätt och självklart bortanför de adopterades kontroll) att SD till slut kom in i riksdagen och idag är Sveriges möjligen största parti i opinionsundersökningarna.

En kommentar

  1. Pingback: Om de icke-vita adopterades plats i den svenska extremhögerns föreställningsvärld: År 2001 föddes SD:s ”öppen svenskhet”-linje genom en intervju med en utlandsadopterad i SD-Kuriren och därmed bereddes vägen för SD:s inträde i riksd