Nu har ännu en roman om den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy kommit ut

Intressant att konstatera att sedan år 2015 har nu (i alla fall mig veterligen, för jag kan så klart ha missat att notera och läsa någon av dem) hela fyra svenska romaner publicerats på sistone vilka alla handlar om, centrerar och utspelar sig på den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy och den fjärde romanen i ordningen skriver då Kristoffer Leandoer om i dagens SvD – Niklas Natt och Dags ”1794” som är en fortsättning på dennes förra roman ”1793”.


De övriga tre romanerna är då Lars Lagers ”Slavflickan på S:t Barthélemy” (2015), Jon Kahns ”Simons längtan” (2016) samt den smått legendariske ”70-talsvänstern”-författaren Janne Lundströms ”De ofria” (2017) och Lundström är då den svenske författare som måste sägas ha varit allra först med att uppmärksamma den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet ”i folkdjupen” med sina fyra på sin tid bästsäljande seriealbum om Johan Vilde vilka gavs ut på 1970- och 80-talen.


Tidigare har det med rätta hetat att Sverige inte har bearbetat och gjort ut med sin koloniala historia och kanske särskilt har detta just gällt den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet (det finns då åtskilliga fler romaner som exempelvis utspelar sig i Nya Sverige och i Sameland även om Elisabeth Falkenbergs ”Ur havets skum” kom ut redan 1945, Sven Delblancs roman ”Speranza” från 1980, Evert Lundströms ”Den gudomliga ön” 1982 och Tomas Bloms ”Månbröderna” 1991, vilka alla berör eller utspelar sig på Saint-Barthélemy) men nu händer faktiskt något för när kulturen och i detta fall litteraturen (och gissningsvis kommer snart en svensk spelfilm eller tv-serie som utspelar sig på Saint-Barthélemy även om det nog kan ta några år innan det sker) nu tar sig an ämnet alltmer så betyder det ändå något och detta har då skett parallellt med att historiker som Holger Weiss och Fredrik Thomasson har börjat forska om den svenska slavhandeln, det svenska slaveriet och Saint-Barthélemy på ett nytt sätt.


https://www.svd.se/satter-fingret-pa-en-sveriges-stora-skamflackar


”1794” börjar så bra, i en annan ände av det postgustavianska svenska väldet, nämligen den västindiska ön Saint-Barthélemy, svensk koloni 1784–1878 och en av vår historias verkliga skamfläckar: som hamn för slavhandeln gav Saint-Barthélemy riket enorma inkomster, särskilt när revolutionskrigen hämmade andra länders handel.


Natt och Dags dirty realism firar triumfer i detaljskildringen av Sveriges skam, en historisk verklighet som överträffar alla fantasier om vad människan kan hitta på för att förnedra och vanställa sin nästa. Det borde räcka, särskilt som skildringen träffar en nerv i samtidens diskussion om kollektiv uppgörelse med förflutna skulder, men tyvärr förtar författaren snart effekten av det verkliga genom sadistiska fantasier à la Alan Moores ”From Hell”, som i längden får läsaren att stänga av sin förmåga till inlevelse.


Om alla reglage redan i ”1793” var uppvridna till max så går de numera till elva. Om brotten i ”1793” var gräsliga så är de i ”1794” ännu gräsligare. Om situationen för de hyggliga var förtvivlad och utsiktslös i ”1793” så är den långt mer förtvivlad och utsiktslös i ”1794”.


Precis som i debuten är brottsligheten ett resultat av i huvudsak tre komponenter: 1) mer eller mindre vanligt folk som gör vad de måste för att överleva i en hård och bister tillvaro, 2) ett hemligt sällskap av anonyma makthavare med synnerligen snedvriden sexuell läggning 3) en känslig och ensam överklassyngling som genom hård och kärlekslös uppfostran bibringats en besynnerlig världsbild.


Lägg därtill en misantropisk och enastående sadistisk lustmördare med vanställt yttre och svårt intellektuella ambitioner, som citerar Rousseau och Rabelais och har Sades ”Justine” i resebiblioteket (utgiven 1791, sannerligen en superskurk som hänger med i samtidslitteraturen!). Slutsumman blir ett blodbad som inte är helt lätt att ta på allvar.”