Reflektioner kring det alltmer aktualiserade förslaget om återvandring av de utomeuropeiska flyktinginvandrarna
Återvandring och repatriering har som fråga och ”idé” varit på agendan inom den svenska s k nationella rörelsen ända sedan utomeuropéerna började överstiga kring 1% av den svenska totalbefolkningen och vilket skedde ungefär fr o m år 1980 och framåt och numera driver representanter för både SD, AfS, MED och NMR denna fråga men på sistone har representanter för M och KD också alltmer intresserat sig för frågan och alltmer anslutit sig till denna ”idé”.
Fram tills 1999 krävde SD i sitt partiprogram att alla flyktinginvandrare som ankommit till Sverige efter 1970 skulle repatrieras för att försäkra sig om att täcka in flertalet utomeuropéer i landet. Internt inom SD kallades detta krav för ”70-regeln” och de utlandsadopterade, som så sent som 1980 utgjorde hela en tredjedel av alla utomeuropéer i Sverige, var då undantagna från denna ”70-regel” och gissningsvis även utomeuropeiska intimrelationspartners till svenska medborgare.
Det numera nedlagda Svenskarnas parti flyttade av okänd anledning fram detta ”repatrieringsår” från 1970 till 1975 trots att partiet i alla andra avseenden var långt mer radikalare än SD, och detta senare år ”missar” ju då den första vågen av latinamerikanska flyktinginandrare från både Chile och Uruguay liksom de första turkarna, syrianerna och assyrierna och även de s k ugandaindierna (d v s sydasiater som flydde från Brittiska Östafrika). Idag driver Nordiska motståndsrörelsen fortfarande samma krav, d v s återvandring och repatriering av alla flyktinginvandrare som ankommit till landet efter 1975, och under valåret 2018 drev AfS en explicit återvandringskampanj och SD:s Jimmie Åkesson uttalade att frågan om återvandring är “nästa stora strid i migrationspolitiken”.
Merparten (men långt ifrån samtliga) av landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund har ankommit till landet som flyktingar eller som anhöriga till flyktingar eller så är de barn till flyktingar förutom alla de utomeuropéer som har ankommit till Sverige som adoptivbarn till och som (intimrelations)partners till svenska medborgare.
Antal och andel invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund i den svenska totalbefolkningen (minus Nordamerika, Nya Zeeland och Australien och inklusive de invandrade, de adopterade, de blandade och ”andrageneration:arna” men exklusive den s k ”tredje generationen”):
1950: ca 1700 (OBS: en majoritet var antagligen återvändande svenskar från de gamla kolonierna över haven)
1960: ca 3000 = 0,04% (OBS: en majoritet var antagligen återvändande svenskar från de gamla kolonierna över haven)
1970: ca 12 500 = ca 0,15%
1980: ca 60 000 = ca 1% (OBS: en tredjedel var utlandsadopterade)
1990: ca 250 000 = ca 3%
2000: ca 500 000 = ca 6%
2010: ca 670 000 = ca 8%
2018: ca 1 700 000 = ca 17%
2020: ca 20%?
Tobias Hübinette 