Adoptionscentrums grundare Margareta Blomqvist var möjligen den som uppmanade andra adoptivföräldrar att kalla sina barn ”n-g-r”, ”kines” o s v

Gick idag igenom en massa äldre texter (publicerade i tidningar och tidskrifter samt som broschyrer och böcker) om internationell adoption och utlandsadopterade och ”upptäckte” av en slump i Madeleine Kats bok ”Adoption av utländska barn” från 1975 att Margareta Blomqvist antagligen var den inom den svenska adoptionsvärlden som började rekommendera och uppmana andra adoptivföräldrar i Sverige att använda och bruka s k rasord för att avdramatisera dessa glosor och få de adopterade att vänja sig vid dem och även använda dem om sig själva liksom om andra adopterade.
67619297_2512034552361072_7653077189654478848_n.jpg
Blomqvist, som gick bort för några år sedan, grundade Adoptionscentrum 1969 som sedermera kom att utvecklas till västvärldens näst största adoptionsförmedlare och hon såg sig själv som något av ”Tredje världens vita moder” då hon var mycket (själv)medveten om att hon hade spelat en absolut avgörande roll för att ta hit 10 000-tals adoptivbarn från 100-tals f d kolonier.
 
Margareta Blomqvist och hennes man Olov besökte även som ett nyblivet och fortfarande barnlöst par den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm på våren 1957 och paret blev då så betagna av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att de sedermera kom att adoptera en dotter från Sydkorea liksom en dotter och en son från Etiopien som i Kats bok benämns som Kim respektive som (tvillingarna) Lisa och Daniel. Denna närmast religiösa ”jag-ska-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-och-gosa-med”-uppenbarelse berättade Blomqvist f ö också om i Barbara Yngvessons bok ”Belonging in an adopted world” från 2010: ”I said (to myself and to my husband): That one there, that child is the one we want!”.
 
hqdefault.jpg
ur Madeleine Kats bok ”Adoption av utländska barn” från 1975:
 
”Vi såg en fotoutställning av unga från olika länder och där satt en liten kinesiska eller om det var japanska och lekte med såpbubblor, det var bara en liten bild. Och vi stannade båda två och sa att ”Den…”
 
(…)
 
”Tala om körsbärsblommor… Hon är nog det vackraste koreanska barn jag har sett och jag har sett många vid det här laget. Hon är alldeles olik andra ungar, så oerhört mild, ljuv som en västanfläkt – killarna i klassen är så kära så de håller på att tråna ihjäl sig. Hår ner till knäna… Och pappa har verkligen svårt att skärpa sig när det gäller Kim…”
 
(…)
 
”Lisa och Daniel har aldrig haft några problem med sin färg eller sitt hår eller något sånt, konstigt nog. Det är aldrig någon som har skrikit n-g-r åt dem. Vi har försökt använda orden själva hemma i alla möjliga sammanhang, kallat ungarna för ”n-g-r” och ”kines” för att liksom avdramatisera orden. När Kim lånar ut pengar mot ränta kallar tvillingarna henne för ”jävla kapitalistkines…”