Går det att få ett ”Tobias Hübinette-moment”?

Det har i sommar talats om att kanske fr a majoritetssvenskar som ser sig själva som skapligt progressiva och fr a inte som SD:are (och än mindre som s k nationella) numera och allt oftare får s k ”Jimmie moments” i sin vardag när de anses uppleva och erfara något s k negativt med den utomeuropeiska invandringen och kanske t o m helt enkelt bara med utomeuropéernas fysisk-kroppsliga närvaro i riket (och nog särskilt när den utomeuropeiska invandringen och kanske t o m helt enkelt bara utomeuropéernas fysisk-kroppsliga närvaro i riket anses drabba dem själva på ett s k negativt sätt) och ett s k ”Jimmie moment” kanske kan uttryckas ungefär på följande vis i form av en s k inre monolog: ”Nej nu j-vl-r, i nästa val ska jag f-n i mig rösta på Jimmie trots att jag inte är någon rasist på något sätt för nu får det banne mig vara nog, är detta ens Sverige längre?”.

TH.jpg
Tydligen finns det även de som hävdar att det också går att få ett s k ”Tobias Hübinette-moment” och som verkar handla om att inse att det ibland kanske inte handlar om att någon är höger eller vänster, antirasist eller inte antirasist, man eller kvinna, cis eller icke-binär, hetero eller icke-hetero, yngre eller äldre, över/medel- eller arbetarklass eller storstads/mellanstorstads- eller småstads/landsbygdsbo utan snarare om att en viss person helt enkelt är vit och ett s k ”Tobias Hübinette-moment” kanske kan uttryckas ungefär på följande vis i form av en s k inre monolog: ”Men j-kl-r vad konstigt, den här personen är ju faktiskt antirasist men ändå uttrycker hen rejält problematiska åsikter och uppvisar rejält stereotypa attityder och kanske handlar det i slutänden bara om att personen ifråga är vit och inget annat?”.