Om när och varför vita majoritetssvenska barn adopterades till andra länder

År 1917 fick Sverige sin första moderna adoptionslag som började gälla året därpå och mellan 1918-70 adopterades långt över 50 000 inrikes födda barn inom riket fram tills dess att de utrikes födda adoptivbarnen ersatte den inhemska adoptionen som ett resultat av den s k 68-revolutionen.
65698580_10156560662270847_3102678546359779328_n.jpg
 
Få känner dock till att svenskfödda barn adopterades till andra länder redan fr o m 1920-talet och åtminstone fram tills 1940-talets slut innan myndigheterna satte stopp för detta efter att pressen hade kritiserat utlandsadoptionerna som både något onödigt och som ett ”slöseri” med landets mest värdefulla framtidsresurs (d v s barnen).
 
Ingen vet dock hur många (majoritets)svenska barn som adopterades bort till i huvudsak grannländerna och till Tyskland men de var åtminstone tillräckligt många för att de skulle uppmärksammas i ett reportage i Veckojournalen 1931 som explicit berättade för sina läsare varför svenska barn var eftersökta i andra länder – det handlade helt enkelt om föreställningen om svenskarna (och därmed också om de svenska barnen) som varande vitast och mest rasrena av alla vita folk i världen och ”i denna rasbiologiens tidsålder” som magasinet skrev så var det denna på den tiden så omhuldade s k vetenskapliga sanningen (utifrån kroppsmått och utseendedrag) som helt enkelt utgjorde svenskarnas och de svenska (adoptiv)barnens s k komparativa fördel och attraktionskraft utanför Sverige.
65732225_10156560662290847_7435435842258075648_n.jpg
 
Veckojournalen kunde t o m berätta om en pojke från en s k proletärfamilj i Stockholm som hade adopterats av en balttysk adelsfamilj och som skulle komma att ärva ett slott ”medan hans verkliga mor här hemma fortfarande står vid tvättbaljan” – d v s hans biomamma på Södermalm var helt enkelt en s k enkel arbetarkvinna.