Reflektioner kring den pågående debatten om den rasliga förändringen av den svenska befolkningssammansättningen

Några korta reflektioner i trepunktsform mot bakgrund av den just nu intensiva för att inte säga aggressiva diskussionen om den rasliga förändringen av den svenska befolkningssammansättningen (för det är ju det debatten de facto handlar om även om alla vi svensktalande samtidigt saknar ett språk för att tala om ras i relation till svenskhet p g a att vi alla delar den hegemoniska färgblinda antirasism som gäller i Sverige sedan åtminstone 1990-talet och därför blir debatten också rejält klumpig) och utan att ta ställning i den i övrigt ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om svenskhet (som jag föredrar att kalla kampen om svenskheten) och som kanske för första gången sedan 1960-talet nu yrvaket börjar handla om ras och vithet även i ”mainstream-offentligheten” (se t ex Lisa Magnussons ledare i dagens DN: ””Människors oro” inför andras blotta uppenbarelse är inte högst förståelig, rationell ”invandringskritik”. Det är rasism.” https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-det-ar-inte-invandringskritik-det-ar-rasism):
 
1, Det är ett faktum att Sverige på rekordtid har gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder sett till befolkningssammansättningen till att idag vara i raslig paritet med de allra mest rasligt heterogena västländerna såsom Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien. Så sent som 1980 var exempelvis knappt 1% av den svenska totalbefolkningen född i Afrika, Asien eller Sydamerika och antagligen var en tredjedel av desamma dessutom utlandsadopterade.
 
Idag har över 1/3 eller över 33% av alla invånare någon form av utländsk bakgrund inräknat även de blandade och uppemot 20% av samtliga invånare i landet är idag s k synliga minoritetsinvånare, d v s de kan inte passera som vita svenskar. Det är vidare ett faktum att denna demografiska utveckling har ägt rum i stort sett enkom p g a en omfattande utomnordisk och utomeuropeisk invandring som fr a har ägt rum efter Kalla krigets slut även om det självklart fanns invånare i Sverige som inte kunde passera som vita också under 1900-talets första hälft.
 
2, I den s k anglo-amerikanska världen har det sedan länge pågått forskning om hur vita majoritetsinvånare uppfattar icke-vita minoritetsinvånare med avseende på allt ifrån stereotypisering, ansiktsigenkänning, osäkerhetsundvikande, attraktions- och stressnivåer och det finns mycket som tyder på att många vita majoritetsinvånare kan uppleva rädsla, stress och oro när de ser, möter och konfronteras med icke-vita människor i olika vardagssituationer.
 
Detta verkar särskilt gälla vita som inte interagerar med icke-vita mer än kanske under skoltid och i arbetslivet och det finns mycket som tyder på att p g a den utpräglade rassegregation och rassegmentering som råder i Sverige inom bostadssektorn liksom också på arbetsmarknaden och ”på fritiden”, och som därtill är bland den mest extrema i hela västvärlden, så gäller det den absoluta majoriteten av alla vita majoritetssvenskar vilka helt enkelt sällan eller aldrig interagerar med icke-vita minoritetsinvånare på ett mer långvarigt och djupare plan.
 
Omvänt finns det mycket som tyder på att inte alla vita majoritetsinvånare känner stress och oro vid åsynen av icke-vita minoritetsinvånare och särskilt gäller det vita som bor och lever med icke-vita såsom t ex vita som har icke-vita partners, vita som har adopterat icke-vita barn, vita som har blandade barn och vita som står nära och interagerar med icke-vita på en vardaglig basis.
 
3, Det är ett faktum att utöver den rasliga liksom också kulturella, religiösa och språkliga supermångfald som råder i dagens Sverige så är de allra flesta av de icke-vita minoritetsinvånarna unga eller t o m mycket unga medan majoriteten av de vita majoritetsinvånarna är äldre eller t o m mycket äldre. Denna skillnad i åldersstrukturen mellan de vita och de icke-vita invånarna i landet som dessutom blir allt större för varje år som går och som t ex tar sig uttryck i att kring 40% av alla invånare som är mellan 0-30 år numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, har sannolikt en stor betydelse vad gäller hur vita majoritetssvenskar upplever det nya supermångfald-Sverige. Tidigare var denna rasliga mångfald koncentrerad till de tre storstadsregionerna och till de mellanstora städerna men idag gäller den i hela landet liksom även skillnaden i åldersstruktur mellan vita och icke-vita invånare.
 
En majoritet av alla vita majoritetsinvånare minns helt enkelt fortfarande och tydligt hur rasligt men också hur kulturellt, religiöst och språkligt homogent Sverige faktiskt var långt framemot 1900-talets slut. Så sent som 1970 fanns det bara 2300 invånare i landet som var födda i Sydamerika, så sent som 1980 fanns det bara 30 000 invånare i landet som var födda i Asien och så sent som 1990 fanns det bara 10 000 invånare i landet som var födda i Afrika och 1990 var fortfarande bara 3% av den svenska totalbefolkningen födda i Sydamerika, Asien, Afrika och f d Jugoslavien sammantaget.
 
Oavsett hur det kunde bli ”så här”, d v s vems fel/förtjänst det än är att Sverige på bara någon generation har gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder till att idag vara västvärldens näst mest rasligt heterogena land efter USA och tillsammans med en handfull andra västländer, så är det ett faktum att det är så här den rasliga befolkningssammansättningen ser ut idag liksom att den hela tiden fortsätter att bli än mer förhöjd och påtaglig för varje år som går.
 
Slutligen gör det inte ”saken” (saken = kort och gott vita majoritetsinvånares upplevelser av icke-vita minoritetsinvånare) bättre att skillnaderna i levnadsvillkor är astronomiska mellan vita och icke-vita invånare i just Sverige och mer extrema här än i de allra flesta andra västländer vad gäller närmast otaliga utfallsmått såsom förvärvsfrekvens, arbetslöshet, utbildningsnivå, inkomstnivå, bosättningsmönster, fattigdom, marginalisering, brottsutsatthet, ohälsa, bidragsberoende o s v.
 
överrisken att vara arbetslös bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 1300%
 
överrisken att vara arbetslös bland invånare med utomeuropeisk bakgrund med högskoleexamen jämfört med majoritetssvenskar med högskoleexamen: 300-400%
 
överrisken att inte förvärvsarbeta överhuvudtaget och att helt stå utanför arbetsmarknaden bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 350%
 
överrisken att vara fattig eller mycket fattig för invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 900-1000% (dessutom är överrisken än mer förhöjd bland de s k ”andrageneration:arna”)
 
överrisken att vara beroende av ekonomiskt bistånd och andra bidragsformer för invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: över 1000%
 
överrisken att bo i hyresrätt och att inte äga sitt boende bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 350%
 
överrisken att växa upp som fattig bland barn med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenska barn: 600-700%