”Dom ser inte ut som oss”

Den pågående debatten om Ivar Arpis ledarstick i SvD (och idag kommenterar DN:s Erik Helmerson debatten) som handlar om varför så höga andelar av majoritetsinvånarna egentligen intresserar sig för, engagerar sig i och även i många fall oroar sig för migrations- och integrationsfrågorna och den stadigt ökande demografiska mångfalden får mig att tänka på alla de (anonyma) Filipstadsbor vilka efter SD:s succéval i Filipstad 2014 (över 20%, och vilket ansågs mycket 2014, men knappast idag som bekant) svarade något i stil med att ”dom ser inte ut som oss” i ett reportage som försökte förstå och förklara varför SD hade kunnat öka så plötsligt och så kraftigt i den värmländska kommunen (från 5% 2010 till 20% 2014).
 
 
””Över hela Sverige har befolkningen förändrats”, skriver Arpi. ”När svenska städer förändras drastiskt på några få år, är det information nog för dem som bor där.” Jag tror det är alldeles korrekt, om man modifierar det till ”en hel del av dem som bor där”.
 
Ja, för många av migrationskritikerna är mycket riktigt invandringens kostnader eller effekter på samhällsutvecklingen mindre viktiga. Dessa tvisteämnen blir proxydebatter. Grundproblemet är i stället att majoritetsbefolkningen ser tiggare och mörkhyade människor omkring sig vars språk de inte förstår. De blir irriterade och nervösa.
 
Detta leder i sin tur vidare. Sådana ”kritiker” kommer inte att påverkas av siffror. De ser sin stad förändras och ogillar det helt enkelt. Ivar Arpi sätter ord på attityden som många svenskar med migrationsbakgrund beskrivit att de ständigt möts av: En gång blatte, alltid blatte.
 
Där står en kvinna i slöja och snyltar på välfärden. Men hon är ju narkosläkare, född i Skövde och betalar 35 000 i skatt varje månad? Jag skiter i om hon så uppfann narkosen, hon hör inte hemma här.
 
Och titta, där sitter en arab och ser hotfull ut. Men det är ju Hanif Bali, moderat riksdagsman och ännu mer restriktiv i invandringsfrågan än du? Restriktiv eller destruktiv, det där svarta skägget borde ändå skickas tillbaka till Somalia.
 
Den som låter sina åsikter styras av oro för ”befolkningsförändring” struntar gärna i allt annat än oron. Allt som behövs är en känsla, ett dövöra och partiet Alternativ för Sveriges klatschiga slogan: ”Nej! Ut!”
 
Ytterligare en fördel med Arpis klarspråk är att det flyttar problemet från betraktad till betraktare. Om det inte längre främst handlar om att invandringen är dyr, farlig eller på andra sätt systemhotande – då är det ju främst en attitydfråga hos den kritiske. Och det politiska dilemmat blir då hur mycket man ska ta hänsyn till just den attityden, den känslan, jämfört med till exempel känslan hos alla dem som inte ser det som ett stort problem att gatubilden förändrats.”