Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla historiens största massmord som ägde rum i Kina i början på 1960-talet

Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla det han och hans dåvarande fru Cecilia Lindqvist såg och upplevde i Kina i början på 1960-talet (även om Mao naturligtvis inte alltid gjorde fel och i revolutioner dödas och dör människor dessutom, och ofta just i mycket stora mängder) trots att Lindqvist kom att ägna stora delar av sitt liv och sitt skriftställarskap åt att just vittna om och behandla övergrepp, massmord och massakrer som har ägt rum i just den utomeuropeiska världen men han undvek och förbisåg då världshistoriens största katastrof i termer av antal döda/de trots att han själv var på plats (OBS: självklart var han och Cecilia inga förövare utan s k bystanders och just vittnen vilka då vägrade att vittna och berätta för både omvärlden och eftervärlden då de sannolikt trodde på den kinesiska revolutionen, var emot Väst samt satte sitt hopp till Asien och Tredje världen):
 
Stefan Jonsson hyllar idag i DN Sven Lindqvist som gick bort igår och som under många år var den förstnämndes mentor och båda har dessutom under många år varit anställda vid och knutna till DN:s kulturredaktion:
 
 
”Vägen mot sanningen gick för Sven Lindqvist genom den litterära gestaltningen. Resultatet var en essäistik som förnyade svensk litteratur. Den vann stora internationella framgångar, först i början av 1960-talet (med reportage från Kina), därefter i 1970-talets början (med verk om Latinamerika), slutligen från 1990-talet och framåt med fyra sammanflätade böcker – ”Bänkpress”, ”Ökendykarna”, ”Utrota varenda jävel” och ””Nu dog du” – där Lindqvist steg ned i sitt eget drömliv och samtidigt klargjorde ”den europeiska tankens kärna”. Sällan har västvärldens arv frilagts med en lika chockerande klarsyn.”
 
(…)
 
”Maos Kina var ett stängt land. Lindqvist tillhörde vid sidan av vännen och rivalen Jan Myrdal de första västerlänningar som rapporterade därifrån. Texterna utstrålade skarpt intellekt och glupsk nyfikenhet, men också en lyckokänsla – av att vara stadd i förvandling och spridas ut i världen och bland människorna.
 
Lindqvist förband den känslan med jämlikhet, demokrati och rättvisa. I ”Myten om Wu Tao-tzu” från 1967 uttryckte han saken i mötet med kollektiva livsformer. Berömd är scenen där han kliver ner bland kropparna i badhuset i Hai Dian och botas från sin individualism: ”Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.””
 
(slut citat)
 
Jonsson har naturligtvis helt rätt i att Lindqvist var en stor antirasist och antifascist som alltid stod till vänster och som var en av Sveriges största experter på och kännare av Kina och kineser tillsammans med bl a sin f d fru Cecilia Lindqvist.
 
Dock missar Jonsson att Lindqvist tyvärr indirekt försvarade eller i varje fall förstod historiens största planerade massmord på uppemot 40 miljoner människor som ägde rum i Kina under det s k ”stora språnget” mellan 1958-62 och därför väljer jag att citera ur en artikel av Staffan Skott som publicerades i UNT i maj 2008 för det är en sak att Lindqvist och 10 000-tals andra svenska vänsterradikaler valde att stå på den s k Tredje världens, de f d koloniernas, minoriteternas och de icke-vitas sida under Kalla kriget (d v s att stora delen av den svenska radikala vänstern valde antiimperialismen, antikolonialismen och antirasismen var inte på något sätt fel utan tvärtom var det rätt) men det är en annan sak att en del av desamma samtidigt valde att blunda för alla de övergrepp och massmord som ägde rum i den utomvästerländska världen under efterkrigstiden även om det kanske är fel att ”sparka” på någon som inte lever längre och när så många inom den svenska vänstern, antirasismen och kulturvärlden både hyllar och sörjer Lindqvist (och sedan gjorde inte Mao alltid fel så klart och det var självklart rätt av Mao att fronta mot Väst och att stötta och alliera sig med anti-västerländska regimer och rörelser världen över):
 
”Sven Lindqvist berättade om en diktatur med förtryck och likriktning och enkelspårig propaganda. Kineserna svalt, på den punkten var det ingen skönmålning. Men hans erfarenheter ”har kommit mig att inse den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina” (Kina inifrån, s 124). Om man fick tro honom var den hårda ledningen ändå klok och human: ”Kadrerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva. Det räckte ändå inte.” Räckte inte för att uppfylla rekvisitionerna, alltså.
 
Det här trodde vi på i Sverige när Sven Lindqvist skrev det. I själva verket konfiskerades alla livsmedel för många kinesiska bondefamiljer så att de inte överlevde. De svalt ihjäl. Tiotals miljoner dog av svält – för att man tagit maten ifrån dem. Om Per tar ifrån Pål maten, spärrar in honom och låter honom dö av svält är det mord. Trettio miljoner offer är låg bedömning, kan man lära av Jasper Beckers Hungry Ghosts: Mao’s Secret Famine (1996), ett epokgörande verk som ännu väntar på sin svenska förläggare. Kvalificerade kinesiska bedömare och andra talar om fyrtiofem miljoner eller fler. I alla händelser är det världens i absoluta tal största enskilda massmord.
 
Man kan inte anklaga Sven Lindqvist för att han den gången inte visste om det brott mot mänskligheten som pågick i det land som han vistades i och blev svensk expert på, och inte heller i boken Kina nu (1980) hade någon aning om. Som Jasper Becker framhåller är det märkligt hur detta massmord förblev okänt och gömt i tjugo år.
 
Den som sysslar med sovjetisk och rysk historia vet en del om totalitära regimers möjligheter att dölja och sprida desinformation om missförhållanden i sina stängda länder – av många skäl har Kina överträffat föregångaren Sovjet i denna färdighet flera gånger om. Men omständigheterna vid den framkallade svälten under ”det stora språnget” passar in i Lindqvists resonemang om ekonomiskt grundade folkmord, ty bönderna mördades därför att staten ville ha resurser i form av spannmål. Precis som de många miljoner som Stalin mördade vid tvångsförstatligandet, flest i Ukraina – han ville ha inkomsterna från spannmålsförsäljning till industrialisering av landet; och då fick folk på landsbygden dö.
 
Stalin och Mao mördade miljontals människor med ekonomiska motiv, så för dem gäller den förklaring som nog inte gäller som förklaring för varför Hitler lät genomföra Förintelsen. Jasper Becker drar i sin ovannämnda bok slående paralleller mellan Stalin och Mao: tvångskollektiviseringen i Sovjet och ”det stora språnget” i Kina, med miljoner svältmördade på båda håll, för att knäcka och suga ut landsbygdsbefolkningen; Stalins ”stora terror” och Maos så kallade ”kulturrevolution”, båda för att befästa makten när hatet och det outtalade ropet på hämnd växte i deras länder.
 
Varför tar inte Sven Lindqvist med Maos gärningar i sina böcker om folkmord? Lindqvist har nyligen i en intervju ”förtjust beskrivit glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag, när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen”. (SvD, 2/2 2008.) Han är ju i själva verket förberedd som ingen annan, språkkunnig och med bakgrundskunskaper. Det finns mycken ny litteratur att bygga på med. Utöver Jasper Beckers Hungry Ghosts har vi till exempel Changs och Hallidays Maobiografi, som finns på svenska, Maos livläkare Li Zhisuis memoarer. Varför sätter Sven Lindqvist inte in sig i senare litteratur och berikar sitt och vårt vetande med nya kunskaper? När Kina inifrån kom 1963 var han trettioett år. Hans tvärsäkra omdömen genom åren om Sovjet och den kinesiska ledningen visar upp en svensk vänsterintellektuell som fäller ogrundade, överslätande och ibland hårresande uttalanden.”