Finns det en koppling mellan ljud och ras?

Så här skrev jag i varje fall i en artikel för några år sedan med anledning av att Disney nu väljer att ändra (eller ”censurera” beroende på var en står i den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om rasstereotyper av olika minoriteter) i den nya versionen av ”Lady och Lufsen” efter anklagelser om rasism från asiaters i USA sida:
 
La.jpg
 
”Att ljud- och tonsätta olika folkslag och raser har en lång historia i västvärlden och går tillbaka till tidiga klassiska musikverk såsom fransmannen Jean-Philippe Rameau operabalett ”Les Indes galantes” från 1736 där hela scener utspelar sig i bland annat Inkariket, i Persien och i Osmanska riket med tillhörande mer eller mindre fantasifulla ljudmattor och rörelsemönster. Till exempel dansar de så kallade ”indianerna” på ett påfallande underdånigt och feminint sätt i ”Les Indes galantes”.
 
Ett annat viktigt verk i sammanhanget är Mozarts berömda opera ”Enleveringen ur Seraljen” från 1781 som kom att bilda skola för i praktiken alla efterkommande ”exotiska” och exotifierande musikverk och musikstycken i västvärlden. I ”Enleveringen ur Seraljen” får vi lära oss hur människor i Turkiet och i Mellanöstern låter, rör sig, klär sig och beter sig. Det handlar om en kombination av både ljud, iscensättningar, kroppsliga rörelsemönster, kläder och praktiker vilka därefter har återkommit i ett otal västerländska kulturproduktioner och alltifrån i Walt Disneys tecknade film ”Aladdin” till orientalistiska och orientaliserande mastodontverk som storfilmen ”Lawrence av Arabien”.
 
Vad gäller östasiater så finns det även en ljudslinga som mer eller mindre låter som ”dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä” och som jag vågar påstå att nästan alla västerlänningar känner till och dessutom också kan härma.
 
Denna niotoniga melodi och ljudslinga är då pentatonisk, det vill säga den bygger på fem toner i stället för på sju toner som är den brukliga skalan i västvärlden mot bakgrund av att stora delar av Asien och särskilt Östasien använder sig av den pentatoniska skalan. Melodin används rutinmässigt vare sig den introducerar en karaktär i en film som är en riktig fysisk-kroppslig asiat eller en icke-asiat i mer eller mindre full yellowface-utstyrsel och tävlar mer eller mindre med ett gonggong-ljud som förknippas med buddhistiska tempel vad gäller att introducera och ljudsätta en östasiatisk roll i pjäser, reklamfilmer och tv-serier.
 
Ibland används till och med de båda ljudslingorna simultant för att på ett något överlastat sätt verkligen understryka att det handlar om Östasien eller om en östasiat som inträder i handlingen och på scenen. Ljudslingan förekommer i ett stort antal spelfilmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer och i ett mycket stort antal tv-serier och reklamfilmer, i mängder av pop- och rocksånger och i mängder av klassiska musikverk och operor liksom att ljudslingan om och om igen återanvänds i samtida tv-program och scenshower och numera även i dataspelmusiken.
 
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte är ljudslingan i sig som är problematisk utan det myckna användandet av densamma i den västerländska kulturproduktionen och inte minst hela det paket av rasstereotypa föreställningar om östasiater som förknippas med melodin.
 
Även att förknippa olika typer av röstlägen, accenter och brytningar och olika förlöjligande sätt att härma vissa språk med vissa raskategorier har en lång historia i västvärlden.
 
En del västerlänningar menar sig till exempel kunna urskilja om det är en vit eller en svart man eller kvinna som talar eller sjunger bara genom att höra rösten och utan att se personen ifråga som talar eller sjunger. Vissa accenter och brytningar såsom hur sydasiater talar brittisk engelska, hur finsktalande, före detta jugoslaver eller latinamerikaner talar svenska eller hur östasiater talar amerikansk engelska har i det närmaste kommit att odödliggöras i ett otal sketcher, ståuppkomik-nummer, tv-seriescener och filmklipp.
 
Dessutom florerar ett mycket stort antal utrop och ofta mer eller mindre ljudhärmande läten bland majoritetsbefolkningen och inom majoritetskulturen. Dessa förknippas också starkt med specifika minoriteter, folkslag och så kallade raser såsom de mer eller mindre starkt rasifiera(n)de svenska utropsorden ”yalla yalla”, “bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga”, ”ugh ugh” och “tjing tjong”.
 
Ett visst karaktäristiskt gonggong-ljud liksom vissa svisch-ljud och utrop och läten som uppfattas uppstå och framföras när olika typer av kampsport utövas förknippas vidare närmast per automatik med Östasien.
 
Själv har jag nämligen i egenskap av att vara adopterad från Sydkorea åtskilliga gånger i livet inte bara bemötts med rasifierande utrop som “tjing tjong” och ”chip chop” på offentlig plats av för mig okända personer. Jag har även tilltalats med ett påhittat så kallat östasiatiskt röstläge och med en påhittad så kallad östasiatisk brytning som låter feminin och ”barnslig” och framför allt ”pipig” och ”ljus” och naturligtvis regelmässigt blandar samman ”r” och ”l”. Gärna i kombination med ett lismande och underdånigt leende, överdrivet kisande ögon och med en ofta löjligt klumpig bugning som är förknippad med Japan eller med en så kallad buddhistisk hälsning som är förknippad med Thailand.
 
Ibland har det också hänt att en för mig helt främmande person som dessutom alltid är en icke-asiat intar en kampsportsliknande position mitt framför mig och börjar röra sig på ett ”östasiatiskt” koreograferat sätt med kroppen samtidigt som personen ifråga gör svischliknande ljud och ropar ”hoa hoa”, ”hai hai” eller något liknande på ett sätt som verkar taget ur Kung Fu Panda-filmerna.
 
Så förutom att världens alla folkslag, minoriteter och så kallade raser har tilldelats specifika visuella och kroppsliga särdrag och tecken av västvärlden och vilka gärna fokuserar på en viss kroppsdel eller extremitet (håret, nästan, läpparna, ögonen och så vidare) så har de också ”tonsatts”. Det gör att vi som bor i västvärlden närmast per automatik nog redan i förväg hör inom oss vilka rasstereotypa melodier och rasifiera(n)de ljudslingor som gäller när exempelvis afrikaner och de båda Amerikas urfolk introduceras – det vill säga ”primitiva” trumljud, oftast av det dansanta slaget, och ibland ackompanjerad av en närmast guttural sång – liksom när turkar, araber, perser och indier presenteras – det vill säga sagoaktiga och mystiska strängljud framförda på saz-, oud- och sitarinstrument vilka ofta men inte alltid är ackompanjerad av böneutropsljud.
 
Tyvärr är det nog slutligen också så att alltför många av oss som bor och lever i västvärlden till och med hör dessa röstlägen, ljud, läten och melodier inom oss när vi även möter och betraktar riktiga fysisk-kroppsliga människor omkring oss som tillhör olika minoriteter, språkgrupper och religioner. Så hjärntvättade är vi helt enkelt av den västerländska kulturproduktionens rasstereotyper och dessutom ska det inte underskattas hur lätt det är för oss människor att memorera ljud och få en viss melodi eller ljudslinga på hjärnan. Många av oss fantiserar nog till och med och visualiserar inom oss att vissa personer som tillhör olika minoriteter bär på och har på sig vissa specifika klädesplagg och kanske till och med rör sig och beter sig på ett visst rasstereotypt sätt.”