Reflektioner kring de s k svenska värderingarna

Min pappa har nyligen gått igenom det kvarlämnade arkivet efter Svenska lantarbetareförbundets avdelning 486 i Österstad (tack vare min hjälp, d v s jag lyckades äntligen lokalisera denna avdelnings arkiv för någon månad sedan) som en gång i tiden täckte både Ulvåsa slotts och Charlottenborgs slotts ägor samt ett flertal både större och mindre gårdar i bl a Vinnerstads, Asks och Ekebybornas församlingar och som organiserade ett relativt stort antal statare och lantarbetare (och då syndikalisterna var starkast inne i själva Motala och inte just på landsbygden utanför Motala så var nog de allra flesta fackanslutna statare och lantarbetare medlemmar just i denna avdelning inom just detta upptagningsområde i västra Östergötland).
57454676_10156384166235847_5543324786400165888_n.jpg
 
Min farfar, som bl a var statare på Ulvåsa slott, var då mångårig styrelseledamot, kassör och tillika matrikelförare i denna avdelning och nu har min pappa hittat åtskilliga spår av sin far i arkivet som också kan sägas innehålla åtskilliga spår av hur den folkligt baserade svenska demokratin utvecklades under 1900-talet och som om något ju borde kallas svenska värderingar om nu något ens ska kallas just svenska värderingar.
57674144_10156384165350847_1959282506121347072_n.jpg
 
Avdelningen var då helt och hållet medlemsstyrd och demokratiskt styrd och byggde helt och hållet på (klass)solidaritetens grund med ordentligt nedtecknade mötesprotokoll och noggrant förda räkenskaper (gissningsvis fanns det inga problem med korruption bland några ”fackpampar” på den tiden) och när exempelvis en statare hade ont om kontanter under en viss period så fick denne tydligen oftast uppskov med att betala den s k kontingenten och slapp därmed att uteslutas och när någon annan råkade insjukna och drabbas av ett tapp i inkomsten så samlade de medlemmar som kunde avvara en slant in en summa pengar till denne och dennes familj. Dock kunde det också hända att styrelsen och medlemmarna i avdelningen ibland avslog en viss medlems förfrågan om att få ekonomisk hjälp från de andra medlemmarna. På den tiden handlade f ö allt om en kontantekonomi – statarnas löner betalades ut i kontanter och avdelningens medlemmar betalade sina s k kontingenter till min farfar i kontanter o s v.
 
Enligt protokollen kallades detta att ”låta en lista gå runt” där de andra medlemmarna nedtecknade vilket belopp de kunde avvara. Vidare verkar sådana listor ha ”gått runt” även när en viss medlem fyllde år och fyllde jämnt och fr a nog fyllde 50 år – även då samlades pengar in och vid ett tillfälle kring år 1940 erhöll en nybliven 50-åring tydligen hela 50 kr av de andra medlemmarna och vilket motsvarar över tusen kr i dagens penningvärde. Det framgår också att avdelningen via bl a min farfar ibland korresponderade med Svenska lantarbetareförbundets centrala ledning och min pappa minns att hans far ibland omnämnde och talade om ”Gunnar Emanuel Sträng” som ju agiterade bland och organiserade statarna och lantarbetarna runtom i landet och att det också en gång var tal om att ta dit denne i samband med en pågående konflikt.
 
I protokollen finns också spår av arbetskonflikter av olika slag och ofta handlade det om fr a s k storbönder som vägrade att låta sina lantarbetare organisera sig fackligt. Metoden från avdelningens sida för att motverka detta var då att utse två medlemmar, och just alltid två personer och aldrig en ensam person, som fick i uppdrag att avlägga besök på gården för att stötta lantarbetaren ifråga och försöka övertala dennes arbetsgivare att låta honom få gå med i Svenska lantarbetareförbundet. Min farfar verkar ha varit en av dem som relativt ofta utsågs att besöka en viss gård för att stötta en viss lantarbetare och jag gissar att det inte handlade om att hota bönderna och deras underhuggare utan om att försöka inleda en dialog med dessa.
 
1955 flyttade min farfar (och min pappa) till Motala under en tid när landsbygden avfolkades i rasande takt och när jordbruket slutgiltigt mekaniserades medan gårdar började läggas ned eller slås ihop och min pappa minns att en strid ström av medlemmar besökte hans far fr a från och med 1940-talets andra hälft när de s k rekordåren började sätta in och avanmälde sig som medlemmar och min farfar ska då tydligen ofta ha sagt något i stil med ”jag gissar att du nu ska gå över till Svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning 37” och vilket de allra flesta just gjorde, d v s av de allra flesta statarna och lantarbetarna som flyttade in till Motala på 1940- och 50-talen blev det helt enkelt industri- och verkstadsarbetare under efterkrigstiden och det går nog att utgå ifrån att de sannolikt fortsatte att praktisera de s k svenska värderingarna även inom Metalls avdelning 37 efter att de hade lämnat Lantarbetareförbundets avdelning 486.