Reflektioner rörande SD och den kommande lågkonjunkturen

Läser just nu om Björn Elmbrants utmärkta bok ”Innan mörkret faller” som handlar om varför Sverige inte blev en högerextrem diktatur mellan 1929-34 samtidigt som Tyskland blev det trots att delar av både den svenska bonderörelsen (d v s dåtida C) och den svenska borgerligheten (d v s dåtida M och KD) högerradikaliserades under dessa år och det går verkligen kalla kårar längs ryggen när jag läser att den allra viktigaste statistisk-demografiska variabeln och faktorn som gjorde att NSDAP gick från att vara ett sydtyskt ”miniparti” med 2,6% av rösterna bakom sig till att bli Tysklands enskilt största parti med 37,3% var den massarbetslöshet som 1929 års börskrasch och efterföljande lågkonjunktur förorsakade p g a 1920-talets s k neoklassiska ekonomiska politik som förgäves försökte återvända till Brittiska imperiets s k Manchesterliberalism.
 
Idag har i praktiken samtliga s k arbetsföra majoritetssvenskar ett arbete och i huvudsak en heltidsanställning och åtskilliga av landets majoritetssvenska tonåringar och pensionärer förvärvsarbetar dessutom i större eller mindre utsträckning p g a den extrema arbetskraftsbrist som just nu råder på den svenska arbetsmarknaden men trots detta har SD ökat från att tidigare ha varit ett sydsvenskt 2,9%-”miniparti” till att erhålla 17,5% av rösterna i valet i september förra året och ända sedan årsskiftet har partiet stadigt varit Sveriges näst största parti och legat på 19-20% i samtliga opinionsundersökningar.
 
Med all sannolikhet så kommer det snart en lågkonjunktur eller åtminstone en gradvis och kanske t o m rejäl avmattning av den just nu rådande högkonjunkturen som i stort sett har inneburit full sysselsättning (och mer därtill då även majoritetssvenska tonåringar och pensionärer har ”massmobiliserats” för att hålla den svenska tillväxten uppe) för lejonparten av landets majoritetssvenskar i ålderskategorin 25-64 år och den dagen då den idag mycket välbetalda och mycket välmående majoritetssvenskdominerade övre arbetarklassen och majoritetssvenskdominerade medelklassen (och både den lägre och den övre medelklassen) börjar känna av en viss arbetslöshet så kan det nog tyvärr bara sluta riktigt illa för att inte säga i katastrof.
 
Elmbrant skriver då att massarbetslösheten och lågkonjunkturen på 1930-talet föregicks av den s k neoklassiska ekonomiska teorins s k ”brittsommar”, d v s även 1920-talet var en slags nyliberalismens ”guldålder” som både de dåtida socialdemokraterna och de dåtida liberalerna omfamnade och vilket slutligen ledde till både socialdemokraternas och liberalernas undergång (liksom den radikala vänsterns dito):
 
Ur Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” från 2015:
 
”Allt ska inte läggas SPD till last. Partiets handfallenhet gäller definitivt också för de mer eller mindre liberala småpartierna i Tyskland. Även de underskattar nazismens genomslagskraft. Liberalerna i DDP krymper från 5,6 miljoner röster 1919 till 1,3 miljoner 1930. Ett skäl är förstås att de – liksom Rudolf Hilferdings socialdemokrater – har omfamnat de liberala ekonomiska teorier som i allas åsyn havererar.
 
Som Karl Polanyi skriver i boken ”Den stora omvandlingen” är det människornas fåfänga uppoffringar för ett bankrutt system som blir avgörande för utgången. När enskilda pressas till att upprätthålla den liberala fiktionen om ett självreglerande marknadssystem blir ”det mänskliga samhället till alla delar ett bihang till det ekonomiska systemet”, skriver han.”
 
(SPD = de dåtida tyska socialdemokraterna, DDP = de dåtida tyska vänster/socialliberalerna)