När en statsministers familjehistoria ”spökar” i gårdagens regeringsdeklaration liksom i Åkessons reaktion på densamma

När en (bortadopterad och antifascistisk) statsministers familjehistoria ”spökar” i gårdagens regeringsdeklaration liksom i Åkessons reaktion på densamma (i alla fall enligt en biologist som mig som har en förkärlek för både genealogi och psykoanalytisk teori):

Igår deklarerade Löfven att hans andra rödgröna (”GAL-TAN”-)regering är en antifascistisk regering och antagligen världens enda antifascistiska regering på samma sätt som att hans första regering antagligen var världens enda antirasistiska regering (antirasism genomsyrade då delar av 2014 års regeringsdeklaration) och Löfvens nya regering är dessutom fortsatt världens enda feministiska regering:

”Runt om i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg”.

Löfven har nu explicit kallat SD för både ”fascister” (2014), ”nazister” (2016) och ”högerextremister” (2019) liksom flera gånger även för ”rasister” (2014-) och nästan varje gång har Åkesson kontrat med att svara att Löfven levererar ”en massa fula ord” (och SD har dessutom även anmält Löfven) och så även igår:

”Det står inte rakt ut, det är en massa fula ord, men det handlar om oss. Hela den här regeringen bygger på att man inte tycker om oss.”

Det är ett faktum att Löfven antagligen är den mest antifascistiska (och antirasistiska) av Sveriges toppolitiker liksom också att hatet mot Löfven är särskilt stort inom SD-sfären och inom den svenska s k nationella rörelsen (även om hatet också är stort mot Lööf inom sagda miljö).

När Löfven utsågs till SAP:s partiledare 2012 grävde två journalister upp (och tyvärr tack vare ”mina” matriklar) att hans båda biologiska föräldrar hade varit organiserade nazister och fascister liksom även hans biologiska morfar och den vetskapen tror jag har varit avgörande för Löfvens antifascism och antirasism vars andra regering nu ska inrätta ett nytt museum om Förintelsen.

Samtidigt har SD-sfären och de högerradikala alternativmedierna gjort en stor sak av Löfvens högerextrema biologiska familjebakgrund som ett led i att utmåla SAP som varande det f d ”rasistpartiet” (och då inte SD – se t ex https://www.metro.se/artikel/nej-det-här-är-inte-stefan-lofvens-pappa-som-går-bredvid-hitler). Inför 2018 års val spreds många ”nyheter” om Löfvens biologiska föräldrar och SD producerade även en film om SAP som just utmålar SAP som ett f d rasistiskt parti (se t ex https://www.facebook.com/politikfakta/posts/sd-är-ett-rasistisk-parti-med-nazistiska-rötter-stefan-löfven-sstefan-löfvenpart/1734267576664970).

Det högerextrema hatet mot Löfven påminner om det högerextrema hatet mot Palme:

Även Palme hade då gott om nära släktingar på både sin fars och sin mors sida som hade varit högerextremister, fascister och nazister och hans mor hade exempelvis varit ledare för de pro-nazistiska tyska invandrarkvinnorna i Sverige medan hans mors bror (d v s Palmes morbror) var de tyska nazisternas bankdirektör som deltog i att organisera massplundringen av 100 000-tals tavlor, konstverk, smycken, ädelstenar, guld och andra värdeföremål på kontinenten och därtill var hans mors kusin direktör för IG Farben som tillverkade den giftgas som dödade miljontals människor i lägren.

Det finns dock en skillnad mellan det högerradikala hatet mot Palme och mot Löfven:

Medan överklassbarnet Palme hatades för att han var en s k klassförrädare som hade förrått sina släktingars högerextrema ideal genom att stå upp för koloniernas frigörelse, för den s k Tredje världen och för de svarta amerikanernas och andra minoriteters rättigheter av en svensk extremhöger som på 1970- och 80-talen fortfarande utgjordes av eller åtminstone identifierade sig med en slags överklass och fortfarande stod upp för det som Palmes släktingar hade förestått och kämpat för så hatas arbetarbarnet Löfven egentligen bara för att han om och om igen attackerar SD och Löfvens högerextrema biologiska familjebakgrund används därför enbart som ett retoriskt verktyg för att framställa SAP som ett f d rasistiskt parti av en svensk extremhöger som idag inte vill kännas vid sin egen historia och inte vill stå upp för de åsikter som Löfvens biologiska föräldrar en gång stod för.

 

DSF 38 18:5 1946 (kopia).jpg

Löfvens biologiska morfar Ludvig Löfven kom för övrigt från Ekshärad i Värmland och tillhörde också den värmländska extremhögern och han var organiserad i det nazistiska s k Lindholmspartiet NSAP/SSS och en av landets ytterst få typografer (d v s tryckeriarbetare) som just var nazist. Under kriget arbetade Ludvig på Lindholmspartiets tryckeri och förlag i Stockholm och efter kriget går det med visst fog att säga att Ludvig faktiskt räddade den svenska s k nationella rörelsen från att gå under då det dåtida Svenska Typografförbundet var radikalvänsterinriktat och inte minst radikalt antifascistiskt.
27 13:7 1945 2 (kopia).jpg

 

Dåtidens medier, som utöver radion bestod av tryckt papperspress i form av papperstidningar och pappersmagasin, var lika beroende av dåtidens typografer och tryckeriarbetare som att vår tids medier är beroende av de s k ”IT-killarna” förutom så klart alla redaktörer, journalister och skribenter som fyllde dåtidens papperspress med text och som fyller dagens både analoga och digitala medier med text.

 

Omedelbart efter kriget försökte Svenska Typografförbundet att en gång för alla krossa den svenska extremhögern genom att sluta att trycka de tidningar som hade överlevt krigsslutet och bojkotta, blockera och straffa de tryckerier som fortsatte att göra det. Under några månader på sommaren och hösten 1945 stod den samlade svenska extremhögern därför utan några möjligheter att trycka Nysvenska rörelsens Vägen Framåt, Sveriges nationella förbunds Dagsposten och Lindholmspartiet Den Svenske vilka var dåtidens allra viktigaste högerradikala organ med en samlad upplaga på kanske 15-20 000 exemplar.

 

Ludvig valde då att göra en s k ”heroisk” insats och arbetade, som jag har förstått det, i stort sett dygnet runt för att så gott det gick på egen hand sätta och trycka den samlade svenska s k nationella rörelsens press. Framåt hösten avblåstes dock Typografförbundets bojkott och ”sabotage” mot den svenska extremhögern men utan den värmländska typografnazisten Ludvig så hade det kunnat sluta med att flera av de organisationer och partier som fortsatte att verka efter krigsslutet möjligen hade upplöst sig själva för vad är väl en politisk rörelse utan sina (propaganda)medier.

 

Det ”ironiska” i (den högerextrema) ”kråksången” är då att SD bildades 1988 av just f d medlemmar i Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och NSAP/SSS liksom av f d medlemmar i Nordiska rikspartiet, d v s hade någon eller några av dessa organisationer ”kastat in handsken” och upplöst sig själva på sommaren 1945 så hade SD kanske aldrig existerat idag, d v s möjligen så bidrog Ludvig åtminstone indirekt till att SD kom att bildas 43 år senare. Sedan kan ju alla vi antifascister slutligen glädjas åt att Ludvigs barnbarn åtminstone hittills har lyckats förhindra att SD får något större inflytande över den svenska rikspolitiken.