Om ras- och vithetsfrågor inom den svenska psykolog- och psykoterapeutbranschen

Psykologen och psykoterapeuten Kristina Lindstrand skriver i senaste numret av tidskriften Modern Psykologi om vikten av psykologisk kunskap om ras och vithet (bland just psykologer och terapeuter) i en globaliserad värld och inte minst i ett alltmer mångfaldspräglat och (rasligt) heterogent Sverige samtidigt som den svenska psykolog- och psykoterapeutbranschen är påtagligt homogen:
 
 
”På de europeiska psykoterapeutkonferenserna är nästan alltid alla deltagare vita. På svenska Psykoterapimässan 2018 medverkade endast vita personer. Psykologiska institutioner och lärosäten har nästan bara vit personal och inte förrän de senaste åren har frågor om makt och rasifiering i psykologi och psykoterapi börjat väckas.
 
År 2018 är psykologi, mångfald och rasrelationer mer aktuellt än någonsin. I det svenska offentliga rummet blir en multikulturell blandning av människor alltmer synlig. Framtida psykologer och psykoterapeuter kommer att möta klienter som representerar en mer mixad svensk befolkning än vad tidigare generationer gjort.”
 
(…)
 
”Ordet ras har länge varit tabu i Sverige och är borttaget i den svenska diskrimineringslagen av anti-rasistiska skäl. FN har kritiserat detta beslut utifrån en risk att försvåra och förbise registrering av diskriminering som drabbar människor av olika hudfärg och utseenden.”
 
(…)
”Efter #MeToo 2017 föddes #NoStranger i Sverige – ett upprop av 9 000 internationellt adopterade som vill skapa uppmärksamhet kring den vardagsrasism de upplever. Afrosvenskar är exempelvis den minoritet som drabbas av flest antal hatbrott per år utifrån afrofobi, visar aktuell statistik från Brottsförebyggande rådet. I forskning från Mångkulturellt centrum 2014 visades att svarta personer diskrimineras mest inom svenskt utbildningsväsende och arbetsmarknad, oavsett utbildningsnivå och samhällsklass. Resultatet stämmer överens med liknande undersökningar från hela västvärlden.”
 
(…)
 
”Rasism mot icke-vita, med eller utan eller annan religion, är ett tema som dagligen kommer upp i medierna och i diverse debatter. Men vad innebär det egentligen att vara vit och född av vita föräldrar? Den frågan är ganska outforskad i Sverige, men i amerikansk och annan engelskspråkig forskning har frågan om vita privilegier och rasifiering pågått länge.
 
Forskningstradition kritisk ras- och vithetsforskning har nu så smått även börjat synas i den svenska forskningslitteraturen. 2017 gavs boken ”Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag” ut av lektor Tobias Hübinette på förlaget Studentlitteratur. Boken ger en bred överblick över svensk samtida ras- och vithetsforskning.
 
Vita svenskar utgår ofta ifrån den egna hudfärgen som normalitet och funderingar kring vithet och privilegier dyker kanske upp någon gång i livet. ”Kulturkompetent” psykologi och psykoterapi i Sverige har ofta inneburit att vita personer tillsammans funderat kring hur kulturella skillnader påverkar ”andra” i den svenska miljön, många gånger utan att explicit ta upp frågan och utforska tillsammans med klienter.
 
Tvillingfälten ”ras- och vithetsforskning”, som fick sitt genombrott under 1980-talet, utforskar hur vithet påverkar samhällsstrukturer, psykologi och mänskliga relationer. Majoriteten av forskningen kommer från USA, där den har fått fäste inom alla vetenskapliga discipliner.”
 
(…)
 
”De två kanske mest välkända psykologiska begreppen inom vithetsforskning är ”white privilege” och ”white fragility”. ”White privilege” – ett begrepp som myntades av kvinnoforskaren Peggy McIntosh 1988 – är en generell beskrivning av privilegier för vita, som ger fördelar vid utbildning, boende, arbete, yttrandefrihet, ekonomiska möjligheter och representation. ”White fragility” kallas den psykologiska känslighet som uppstår vid utforskande av ”white privilege”. Ras- och vithetsforskaren Robin DiAngelo skapade termen 2011, utifrån sina studier som visar att samtal om ”white privilege” ofta skapar negativ stress och väcker affekter som ilska, förnekande, skuld och skam.”
(…)
 
”För att förstå sig själv och andra bättre har Judy Ryde, som länge arbetat med gruppsamtal, skapat en cirkulär white awareness-modell som består av fem generella intellektuella och känslomässiga utvecklingsfaser. Faserna kan vara konstant låsta i ett läge under livet eller utvecklas stegvis och livslångt, utifrån olika mänskliga förutsättningar och erfarenheter:
 
1) ”Färgblindhet” och/eller förnekelse.
2) Ökad kunskap om hur vithet historiskt medfört förtryck och rasifiering.
3) Fördjupad känslomässig medvetenhet utifrån skuld och skam.
4) Integrering av kunskap och känsla, samt förståelse kring hur strukturell rasifiering påverkar vita och svarta systemiskt idag.
5) Handlingskraft för att själv bidra till förändring.”