Är judar och icke-vita numera välkomna inom den svenska extremhögern?

Några korta reflektioner kring det faktum att Katerina Janouch, som både är invandrad från f d Tjeckoslovakien och judinna, var en av huvudtalarna på två högerextrema möten på raken i Stockholm i lördags och lördagen dessförinnan samt att en del som tillhör den svenska s k nationella rörelsen verkar ha reagerat negativt på detta:
Jan.jpg
 
Under många decennier var den svenska s k nationella rörelsen sannolikt en av västvärldens allra mest etniskt-rasligt, kulturellt, språkligt och religiöst homogena högerextrema miljöer och vilket antagligen avspeglade det faktum att Sverige var ett av västvärldens allra vitaste länder sett till befolkningssammansättningen långt in på 1970-talet.
 
Det innebar i praktiken att nästan alla som ingick i den svenska extremhögern på 1920-, 30- och 40-talen utgjordes av infödda majoritetssvenskar även om det naturligtvis alltid har funnits enstaka finsktalande och enstaka resande inom miljön liksom enstaka tornedalingar, samer och invandrare från andra västländer.
 
Det var dock egentligen först på 1950-talet och än mer på 1960- och 70-talen som invandrare från fr a Danmark, Balticum, Norge, Ungern, Tyskland och f d Jugoslavien började ”synas” mer märkbart i den svenska s k nationella rörelsens matriklar och först på 1980- och 90-talen började sverigefinnarna låta höra talas om sig i större antal och inte minst inom skinheadsubkulturscenen och sedermera även i SD-sammanhang.
 
Utomeuropéer och framför allt judar men också romer har dock ”av hävd” och av ”naturliga” skäl (läs: av rasliga och ideologiska skäl) inte varit särskilt välkomna inom den svenska s k nationella rörelsen och anekdoter om att manliga medlemmar inom scenen har tvingats (be)visa att de inte är s k omskurna har florerat under efterkrigstiden och det var först med Radio Islam och Ahmed Rami på 1980- och 90-talen som icke-vita och icke-kristna började förekomma inom rörelsen även i mer offentliga sammanhang.
 
Dock kunde det räcka med att ha en fru från Latinamerika, Asien, Afrika eller Mellanöstern (såsom t ex Jerker ”Jerka” Magnusson) eller ett adoptivbarn från Indien, Colombia, Etiopien eller Sydkorea (såsom t ex Kenneth Sandberg) för att bli ”tråkad” inom SD-miljön på 1990- och 2000-talen och det var egentligen först när ”öppen svenskhet”-doktrinen och ”nolltolerans mot rasism”-linjen började gälla inom SD (åtminstone officiellt) som icke-vita började accepteras alltmer inom SD och den s k nationella rörelsen. Under 2014 års valkampanj figurerade t ex flera utlandsadopterade i SD-sammanhang och under 2018 års valkampanj turnerade Jimmie Åkesson runt i landet tillsammans med Jonas Chongera som har bakgrund i Kongo-Kinshasa (liksom i Värmland) och som verkade som en slags konferencier och s k ”sidekick”.
 
Samtidigt är det en helt annan sak att vara en av huvudtalarna på ett offentligt möte som anordnas av den svenska extremhögern såsom Janouch just nyligen var under två lördagar på raken och vilket Ahmed Rami fick känna av när han på 00-talet talade på ett offentligt möte i Stockholm som anordnades av den s k Dresdenkommittén och vilket föranledde flera av mötesdeltagarna att avlägsna sig i protest mot att en invandrad berbisk s k ”rasfrämling” från Nordafrika just tilläts vara en av huvudtalarna.
 
Så frågan är nu hur långt den svenska s k nationella rörelsen är beredd att sträcka sig framöver vad gäller att inkludera både icke-vita och judar? Att både icke-vita och judar numera är välkomna inom SD-miljön är ju i praktiken ett faktum idag även om de kanske fortfarande får finna sig i att bli ”tråkade” ibland men därutöver så är väl frågan om valet av Janouch som en av huvudtalarna på de två senaste högerextrema mötena i Stockholm kanske var att gå över gräns för en del av de s k nationella som ser sig som mer radikala än SD?