Om familjen De Geer, slavhandeln och extremhögern

DN:s Birgitta Rubin skriver om konstnären Carl Johan De Geers pågående utställning ”Släkten och slavarna” på Norrköpings konstmuseum som handlar om dennes förfader Louis De Geer som var den som initierade den svenska transatlantiska slavhandeln med afrikaner.

 

Och bara för att ”lägga sten på börda” – härmed följer ett urval De Geer:are vilka utöver Jonas De Geer på ett eller annat sätt har gjort sig bemärkta inom den svenska extremhögern:

 

Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

 

https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-carl-johan-de-geer-gor-upp-med-slaktens-slavagarhistoria

 

””Släkten och slavarna” är Carl Johan De Geers mentala och konstnärliga bearbetning av det omskakande mötet med denna mörka familjehistoria; ett projekt som nu blivit en utställning på Norrköpings konstmuseum. Den ryms i en sal, med sju symboliskt gestaltade tablåer eller skulpturinstallationer, uppbyggda av möbler, tyger och bilder.”

 

(…)

 

”Carl Johan De Geer beskriver hur han som ung och radikal på 60-talet ville avskaffa all världens orättvisor, från militärdiktaturer till kolonialism, krig och klassamhälle. Att ägna sig åt familjen i stället för kollektivet ansågs förkastligt och det är först på äldre dar som han tillåtit sig att borra i sin adliga härkomst.

 

Mest uppmärksammad hittills är hans film ”Mormor, Hitler och jag” (2001), där han frågar sig om man kan älska en barnkär mormor, som samtidigt visar sig vara nazist.

 

Att han nu valt Norrköping som platsen för den nya utställningen ger projektet ytterligare styrka – men kan säkert också uppfattas som en provokation. Anfadern Louis De Geer (1587-1652) var en nederländsk-vallonsk finansman som bosatte sig i Norrköping 1627, ansedd som stadens store man med ett konserthus och en skola uppkallade efter sig. Sedan 1945 står han staty på centrala Gamla torget – en imposant herreman skulpterad i svart granit av Carl Milles.”

 

(…)

 

”Det Carl Johan De Geer ältar är hur den omvittnat gudfruktige, rättskaffens och frikostige Louis De Geer samtidigt kunde vara ond. I ”Släkten och slavarna” ger han ett möjligt svar genom att återge ett parti ur Herman Lindqvists bok ”Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av” (2015): ”De svarta betraktades inte som riktiga människor /…/ Mot denna bakgrund fanns det ingen motsättning för 1600-talspersonligheter som Louis De Geer, att å ena sida betrakta sig som varmt religiösa, goda människor /…/ och å andra sidan organisera omänskliga slavtransporter och låta tortera slavar.””

 

(…)

 

”Ja, denna historia är fortfarande okänd i bredare folklager och finns inte i vår självförståelse som svenskar, lika lite som förbrytelserna mot samerna.

 

I boken nämner Carl Johan De Geer också Louis De Geers palats på Götgatan, numera Nederländernas ambassad, där han fantiserar om att sätta upp en plakett med texten ”Detta hus byggdes med slavpengar”. 2012 kom ett förslag om att ära den svenska slavhandelns offer med ett monument, vilket avslogs. ”Släkten och slavarna” aktualiserar saken och nog är Carl Johan De Geers som gjord för uppdraget.”