Cecilia Garme skriver om vita majoritetssvenskars oro inför framtiden och längtan tillbaka till 1900-talet i Tidningen Vi

I decembernumret av Tidningen Vi skriver Cecilia Garme om det alltmer paradoxala (majoritets)svenska psyket och refererar till och citerar ur en (vithets)studie som jag och en (dåvarande) forskarkollega genomförde för några år sedan bland majoritetssvenskarna i södra Botkyrka i Storstockholm och vars resultat måste sägas ha varit i det närmaste ”profetiska” i relation till vad som händer just nu (se bl a https://www.svd.se/aven-antirasister-kan-dela-sds-asikter):
 
Å ena sidan är majoritetssvenskarna fortfarande (väst)världens mest antirasistiska och antifascistiska ”folkslag” och å andra sidan är dagens Sverige numera (väst)världens kanske mest (ras)segregerade samhälle och höga procentandelar av den infödda majoritetsbefolkningen längtar tillbaka till 1900-talet och både inklusive och exklusive alla de som sympatiserar med och röstar på SD och den rädsla inför både samtiden och framtiden som driver denna nostalgi handlar inte om materiell nöd utan om en slags existentiell oro som i hög grad går bortom de materiella faktorerna.
 
 
”Hur ska man förstå sin enkla saknad efter ”förr” om man inte vill rösta på SD, inte vill inskränka aborträtten och inte gå ur EU, samt när man faktiskt har medkänsla med folk som flyr från hemska förhållanden i andra länder?
 
”Majoritetssvenskar i Storstockholm” hette en studie som hittade människor med ungefär detta signalement. Botkyrka blev 2010 den första kommunen i Sverige där majoriteten av invånarna var födda utomlands. Segregationen är lika hiskelig där som på andra håll i landet, men i de välmående södra delarna av Botkyrka, med svenskfödd befolkning, var arbetslösheten låg och inkomsterna goda.
 
Forskarna åkte dit.
 
Inte var det lätt att få folk att prata, men i skydd av anonymiteten i fokusgrupperna öppnade medborgarna upp – och de luftade oro.
 
Oro för att skolorna i deras egna stadsdelar skulle prioriteras ner av kommunen. Oro för att svenska inte ska talas i äldreboenden. Oro för att det gamla trygga föreningslivet ska dö ut när svenska ungdomar inte sluter upp och invandrarna har sitt eget föreningsliv. Men också en viss reaktion mot invandrare som skiljer ut sig från andra med klädseln.
 
Det fanns, noterade forskarna, en allmän känsla av minskad trygghet som relaterade till globalisering, migration och ett Sverige med mångfald, samt ”en stark uppslutning kring svensk kultur och det svenska språket som en sammanhållande ingrediens i samhället.”.
 
Ett sorts kulturellt medborgarskap.
 
Detta samtidigt som personerna i studien var noga med att distansera sig från varje typ av främlingsfientlighet. Forskarna konstaterade till och med att ”stöd för mänskliga rättigheter, jämlikhet och antirasism är centrala komponenter av modern svensk identitet”.
 
Slutsats nummer två: Det verkar som vi lever med motsättningar i vår nationella identitet. Inte konstigt att det är svårt att prata om.
 
Jag kontaktar Maria Sandgren, en psykolog som visserligen inte har tittat på Botkyrka men väl på hela landet och jämfört väljarnas röstning med deras djupt liggande känslor.
 
Hon förklarar att så mycket som 29 procent av väljarkåren uppvisar den bristande tillit till andra människor och den mer pessimistiska människosyn som är statistiskt vanligare hos SD-väljare än andra.
 
– Jag skulle säga att grunden i en personlighet är tillit och människosyn. Men värderingar betyder mer för hur man röstar än vilken personlighet man har.
 
– Värderingarna formas av sammanhanget, till exempel om ens bostadsområde är tryggt, om föräldrarna har jobb, om skola och dagis är bra. Och tidsandan man växer upp i. Två personer med samma personlighet kan därför rösta helt olika, beroende på vilket sammanhang de befinner sig i, säger Maria Sandgren.
 
– Men vi konstaterar alltså att det finns en potential för SD att få en mycket högre väljarandel än de 17,5 procent de fick i valet.”