Om Aftonbladets A-barn-tävling

Historikern Dick Harrison påminde igår i SvD om den rashygieniska och även rasestetiska s k A-barn-tävlingen som Aftonbladet (under pro-tysken Torsten Kreugers ägarskap) anordnade på 1930- och 40-talen under en tid när den svenska välfärdsstaten delvis konstruerades som ett s k biopolitiskt s k rasprojekt och som en lösning på både den s k (mass)emigrationsfrågan (d v s det faktum att landets unga vuxna hade massutvandrat i 100 000-tal till bosättarstaterna och bosättarkolonierna över haven och vilket välfärdsstaten till slut fick stopp på på 1930-talet) och befolkningsfrågan (d v s att fruktsamheten och födelsetalen bland de s k ”mervärdiga” ansågs vara katastrofalt låga under 1900-talets första hälft och vilket välfärdsstaten ”botade” på 1940-talet) och som gick ut på att med hjälp av den pro-nazityske läkaren, professorn och rasforskaren Curt Gyllensvärds expertis utse och kora två s k A-barn per år som ansågs kunna företräda den s k ”sunda, rena och friska” s k svenska nationen allra bäst (Aftonbladet uppmanade då sina läsare att sända in fotografier på barn i 2-4-årsåldern och barnen skulle vara nakna och visas upp i helfigur och uppgifter om barnens kroppsmått och karaktärsdrag skulle bifogas nakenbilderna – OBS: på 1930- och 40-talen var det då väldigt få som var oroliga och rädda för s k pedofiler).
 
44448393_10155982059480847_8211508803120660480_n.jpg
 
”Färre barn har antagits leda till minskande befolkning, mindre produktivitet och sänkt levnadsstandard. Barnen bar ju framtiden i sitt sköte. Utan barn, ingen framtid.
 
Ett känt exempel är Alva och Gunnar Myrdals debattskrift ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Paret analyserade de sjunkande födelsetalen och uppfattade situationen som farofylld. Staten måste agera. Och det gjorde staten. En följd av debattskriften var byggandet av så kallade barnrikehus. De var specialgjorda för fattiga familjer med många barn, vilka hade svårt att hitta hyreslägenheter eftersom barnen ansågs slita alltför hårt på bostäderna. Men barnrikehusen blev inga succéer, och långt ifrån alla planerade bostäder byggdes. Andra världskrigets restriktioner, kommunal tröghet och inte minst den sociala stigmatisering som ofta följde av boendet medverkade till att lägga hinder i vägen.
 
Ett annat sätt för staten att stimulera till ökat barnafödande var ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Barnbidrag infördes 1937 och systemet byggdes ut under påföljande decennier. År 1943 beslutades om statliga bidrag till inrättandet av förskolor. Tre år senare blev skolluncherna gratis. Alla dessa reformer syftade till att göra det intressant för familjer att välja att skaffa flera barn, trots att det ekonomiska sunda förnuftet föreföll tala emot. Till saken hör att det i denna barnalstringsiver också fanns ett rasbiologiskt element. Barnen skulle vara goda, svenska barn. Det hölls till och med tävlingar om bästa möjliga äktsvenska barn, så kallade A-barn.”