Att räkna representation av minoriteter jämförs med Mussolinis korporativism i dagens SvD

I Sverige anser i stort sett alla som bekant att det är helt okej och helt normalt att både räkna och mäta kön, klass och ålder (och region så klart och själv får jag väl erkänna att jag numera väl har en viss svaghet för att både ta del av siffror om östgötarna, om stockholmarna och om värmlänningarna) såsom exempelvis vad gäller våra 349 riksdagsledamöters bakgrund men för åtskilliga eller kanske de allra flesta (och både på höger- och vänsterkanten och både bland majoritets- och minoritetsinvånare) så verkar gränsen gå vid att räkna och mäta inrikes och utrikes födda och svensk och utländsk bakgrund och (”Gud förbjude!”) framför allt och inte minst ras, etnicitet, religion och språk, d v s den svenska hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska vreden (och hatet) mot all typ av statistik och alla typer av siffror som sägs ”dela upp”, ”särskilja”, ”peka ut”, ”kategorisera”, ”marginalisera” och ”stigmatisera” (exempelvis landets icke-vita, landets muslimer eller landets arabisktalande genom att då kvantifiera dessa) är fortfarande (ur)stark och ett exempel på hur glödande (för att inte säga flammande) denna färgblinda antirasistiska vrede mot att ”dela upp” och ”peka ut” landets invånare med utländsk bakgrund är är Maria Ludvigssons ledare i dagens SvD som jämför Sveriges Radios (d v s det statliga public service-medieföretaget) räknande av andelen riksdagsledamöter som har utländsk bakgrund (som då uppgår till ynka 11,5% för den som inte visste det) med ”Musses” (d v s den gode Benito a.k.a. ”Il Duce”) gamla korporativism.

https://www.svd.se/vad-har-ekot-gemensamt-med-mussolini

43680112_10155962757530847_6538858313956720640_n.jpg