På konferens om hallyu- och K-pop-forskning i Seoul

Har idag deltagit i (och även presenterat ett eget paper om Sverige och svenskar) en internationell konferens om hallyu-forskning (hallyu = den sydkoreanska populärkulturvågen) och K-pop-forskning (K-pop = sydkoreansk popmusik) på Korea-universitetet i Seoul och efter att ha lyssnat på presentationer av forskare från bl a Spanien, Tyskland, Storbritannien, Rumänien, Israel, USA och Australien (liksom även från bl a Kina, Japan, Taiwan och Filippinerna) så står det rätt så klart att koreansk populärkultur har slagit igenom i i stort sett hela världen idag och denna utveckling har verkligen ägt rum i det närmaste på rekordtid trots att Korea fram tills alldeles nyligen antagligen var ett av Asiens minst kända länder (utanför Asien).
39557797_10155851001240847_6454436286462689280_n.jpg
 
Samtidigt är det inte riktigt möjligt att jämföra receptionen och konsumtionen av särskilt K-pop i Väst och i icke-Väst (d v s i övriga Asien, i Mellanöstern, i Latinamerika och i delar av Afrika och Oceanien där det också numera finns K-pop-fans) då både det kommersiella genomslaget och den demografiska räckvidden skiljer sig åt i grunden. Fortfarande är K-pop ett relativt marginellt subkulturellt fenomen i västvärlden med undantag för USA och möjligen också Frankrike (p g a de relativt stora asiatiska minoriteterna i dessa båda länder) och det som verkar vara gemensamt i de allra flesta västländer är i stort sett följande att döma av dagens presentationer:
 
En absolut majoritet av de västerländska fansen och konsumenterna utgörs av flickor och kvinnor och en hög andel av desamma tillhör olika minoritetsgrupper i respektive land (latinas och delvis även svarta i USA, palestinier i Israel, icke-vita andrageneration:are i Sverige, Storbritannien och Tyskland o s v).
 
Det finns en del som tyder på att K-pop-musikens popularitet kan ha uppnått sin maximala demografiska räckvidd just nu (d v s peak:en är möjligen just nu) p g a ett antal hinder som flera forskare identifierade idag:
 
Korea är fortfarande ett mycket ”udda” och ”konstigt” land för de allra allra flesta västerlänningar vilka i de allra allra flesta fall vet mycket mer om Japan, Kina och Thailand och t o m om Vietnam än om Korea.
 
39580482_10155851001200847_2179717072613801984_n.jpg
Det faktum att pop-musik alltid har setts som en ”feminin” genre (till skillnad från t ex rock och hiphop som alltid har setts som ”maskulina” genrer) plus det faktum att det handlar om ett (öst)asiatiskt land (d v s Sydkorea) innebär ett dubbelt hinder: Dels verkar det vara i stort sett omöjligt att attrahera fler pojkar och män som fans och dels verkar det vara i stort sett omöjligt att förändra de mycket negativa stereotyper av asiater som florerar i Väst och dessa två ”omöjligheter” gör att det helt enkelt finns ett visst socialt stigma kring att lyssna på K-pop (”bara tonårstjejer som vill verka speciella och unika lyssnar på K-pop”, ”asiatiska män är fula, löjliga, töntiga och feminina” o s v och den typ av estetik och maskulinitet som framträder inom K-pop-musiken blir i en västerländsk kontext och med västerländska perspektiv dessutom aningen kitsch, camp och queer och inte särskilt ”manlig”, ”macho” eller ”maskulin”).
 
Det faktum att hallyu och K-pop har lyckats bra eller t o m mycket bra i en del icke-västerländska länder liksom i en del central- och östeuropeiska länder verkar i mångt och mycket handla om en identifikation med och en uppskattning av de traditionella och konservativa ”icke-västerländska” värderingar som framträder i de sydkoreanska kulturproduktionerna och särskilt i tv-dramaserierna (ett essentialistiskt och ”klan:aktigt” blodstänkande, en strikt social hierarki, patriarkala könsrelationer, en institutionaliserad senioritetsprincip o s v). I flera presentationer som bl a byggde på enkäter och intervjuer framgick det exempelvis att minoritetsfans i olika västländer liksom fans i vissa central- och östeuropeiska länder verkar uppskatta just de ”konfucianska” aspekterna av koreansk populärkultur.
39751536_10155851001235847_3541344709014192128_n.jpg
 
Receptionen och konsumtionen av hallyu och K-pop i Nordost- och Sydostasien slutligen är mer komplicerad då den alltid också är och blir politisk: Många av de före detta kolonierna i regionen är mer orienterade gentemot sina forna kolonialherrar än gentemot sina grannar (t ex Filippinerna som gränsar till Sydkorea via en havsgräns men som trots detta identifierar sig mer med Spanien och USA än med sina asiatiska grannar), många av länderna är extremt nationalistiska och var fram tills nyligen relativt auktoritära (t ex Taiwan) och flera av länderna i regionen har antagonistiska och ambivalenta relationer till Koreahalvön och till koreaner (t ex Japan och Kina).
 
Fick idag dessutom också veta att min egen artikel om svenska s k hallyu-fans som publicerades för några år sedan i en s k akademisk tidskrift tydligen är en av de mer lästa och citerade inom fältet och antagligen för att det var en av de allra första studierna och publikationerna som genomfördes i och publicerades från ett (nord)europeiskt land (tydligen ”tvingas” t ex studenter i olika länder att läsa min artikel som kurslitteratur).
39700609_10155851001390847_6757308476709404672_n.jpg