Om alla de superentreprenöriella svenska expat-kvinnor som såg till att 10 000-tals s k Tredje världen-barn från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien kom att adopteras av svenskar mellan ca 1968-2005

Under utlandsadoptionernas storhetstid när huvudparten av landets uppemot 60 000 utrikes födda adopterade ankom till landet mellan ca 1968-2005 (innan 1968 var det ej särskilt många svenskar som adopterade internationellt och efter 2005 har antalet utlandsadoptioner minskat i antal och är nu nere på det tidiga 1960-talets nivåer), och inte minst från de nio största ursprungsländerna Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam och Etiopien, så spelade en eller flera utlandssvenska s k expat-kvinnor (för det var nästan alltid kvinnor det handlade om) en absolut avgörande roll för att både initiera och driva verksamheten på plats såsom i fallet med de aktuella och korrupta adoptionerna från Chile:
 
I det chilenska fallet så handlade det om en svensk kvinna som var bosatt i Chile och som var gift med en chilensk man och det är den kvinnan och det paret och dess krets och nätverk av semikriminella ”child finders” och korrupta medarbetare i form av socialarbetare, jurister, läkare, poliser och tjänstepersoner (och vilka alla fick ”kommission” per genomförd adoption) som skildras i SVT:s reportage och som stod bakom flertalet av de kring 2200 adoptionerna från Chile till Sverige:
 
 
”– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
 
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
 
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
 
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan. Marta Garcia, fd chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME.
 
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga att adopteras bort.”
 
I Sydkorea, Indien, Colombia, Sri Lanka, Thailand och Etiopien liksom i ett flertal andra större adoptionsländer såsom i Brasilien, Indonesien och Iran fanns utlandssvenska s k expat-kvinnor på plats för att antingen helt och hållet inleda och organisera adoptionsverksamheten (inklusive att i många fall även driva en resebyrå- och hotellverksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” med slutna institutioner där barn som befanns vara adopterbara låstes in innan transporten till Sverige) eller för att facilitera och underlätta densamma på plats och särskilt gällde det alla de ursprungsländer i Tredje världen där konflikter pågick och där auktoritära regimer styrde (d v s där kaos mer eller mindre rådde och där statsapparaterna oftast utgjordes av s k ”failed states”).
 
I många fall var dessa uppfinningsrika och superentreprenöriella expat-svenskor på plats tillsammans med ”local”-män från ursprungslandet såsom i t ex Chile, Sri Lanka, Sydkorea och Etiopien (d v s de levde i s k intimrelationer med män i ursprungslandet och vare sig de hade en svensk man eller ej, d v s i flera fall så tog de sig helt enkelt en s k älskare i ursprungslandet och var s k otrogna) och vilket naturligtvis och på alla sätt och vis underlättade adoptionsverksamheten. I länder som Thailand och Colombia var bl a diplomatfruar inblandade i adoptionsverksamheten och i Brasilien har det handlat om fruar till svenska affärsmän och i Sydkorea så spelade självaste Adoptionscentrums (AC) grundare en avgörande roll för att rädda hela adoptionsverksamheten efter militärjuntans fall på 1990-talet när den sydkoreanska adoptionsbyrån som AC samarbetar med skakades av korruptionsskandaler.
 
För några år sedan berättade flera av dessa idag äldre damer vilka i många fall har blivit smått förmögna p g a sin entreprenöriella adoptionsverksamhet och vilka sammantaget har tagit hit 10 000-tals barn om sina minnen av att vara en s k ”adoption broker” och de svenska adoptionsorganisationernas kontakt på plats i ett utomeuropeiskt land (flera av dem har dock redan hunnit avlida) i en bok som delvis dokumenterar hur det kunde gå till när nära relationer och kontakter med korrupta socialarbetare, läkare, advokater, domare, tjänstemän och även ministrar i länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Bolivia, Filippinerna, Ecuador och Taiwan var absolut avgörande för att både få igång och hålla igång den enorma ruljangsen och den jättelika apparat som krävdes för att transportera närmare 60 000 människor till Sverige för adoption under knappt 40 års tid (d v s mellan ca 1968-2005 så forsade det formligen in adoptivbarn till Sverige även om det kan låta som SD-retorik att uttrycka det så).
 
Särskilt under efterkrigstiden och Kalla kriget och under avkolonialiseringen befann sig 10 000-tals svenskar och inte minst just svenskor i flertalet länder i den s k Tredje världen p g a det mycket omfattande politiska, ekonomiska och kulturella svenska engagemanget för Tredje världen som gällde mellan ca 1960-2000 och det är just denna (proportionellt sett) stora ”svensktäthet” i ursprungsländerna parad med det faktum att i stort sett alla utomeuropeiska länder (och utomeuropeiska folk) hyser en extremt positiv syn på och attityd till Sverige och svenskarna som inte bara förklarar att svenskarna har kommit att adoptera flest s k Tredje världen-barn på jorden per capita utan också att pyttelilla Sverige kunde konkurrera med och t o m i många fall även konkurrera ut långt mer mäktiga västländer som USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Australien och Italien på plats i ursprungsländerna tack vare alla dessa energiska expat-svenskor vilka ibland t o m lyckades ”outsmart:a” och jaga iväg flera av de amerikanska adoptionsbyråjättarna i de mest oländiga provinser i Etiopien eller Vietnam och i de mest svårarbetade megastäder i Kina eller Indien.
 
Det är m a o ingen slump att svenskarna lyckades lägga beslag på lejonparten av barnen från flertalet ursprungsländer i proportion till den svenska totalbefolkningen: Mellan ca 1968-95 genomfördes exempelvis totalt 13 000 utlandsadoptioner från Sri Lanka till västvärlden och hela 3500 av dessa barn hamnade just i (befolkningsmässigt sett) lilla Sverige.
 
Expat-svenskorna var ibland kopplade till Svenska kyrkan eller till någon frikyrka och drevs ibland av kristna motiv medan andra drevs av en slags allmän antirasistisk och vänsterliberal pro-Tredje världen-solidaritetskänsla men framför allt var de helt och hållet uppfyllda av idén om Sverige som paradiset på jorden och av föreställningen om att de därmed räddade alla dessa 10 000-tals barn och inte minst så upplevde de att de hade både svenska statens, svenska regeringens, svenska UD:s och de svenska beskickningarnas skydd och stöd (och vilket de också hade) och i förlängningen hela svenska folkets tillåtelse och välsignelse att till varje pris och med alla till buds stående medel hitta och transportera så många barn som möjligt på så kort tid som möjligt till Sverige och svenskarna och det går verkligen inte att säga något annat än att de lyckades med sitt grandiosa ”uppdrag” mot bakgrund av den gigantiska mängd utlandsadopterade som Sverige idag inhyser och kan ståta med.