Det svenska rastänkandet än en gång

Det specifika (och på alla sätt och vis unika) svenska rastänkandet, rasforskningen, raskulten, rasestetiken och raspolitiken såsom den tog sig uttryck mellan ca 1880-1960 handlade verkligen och egentligen bara om en enda sak i slutänden – nämligen att med alla (på den tiden) till buds stående medel (forskning, utbildning, litteratur, musik, konst, arkitektur, fotografier, filmer o s v) mer eller mindre fullkomligen skrika och vråla ut till världen och till landets invånare att de vita (majoritets)svenskarnas utseenden och kroppar var vitast, vackrast och (därmed) mest värdefulla på planeten (Tellus) och inom arten (homo sapiens) och fotografier som dessa behövde inte ens förklaras utan ”alla” fattade vad det handlade om och vad de kommunicerade:

SIFR.jpg

Endast vita (majoritets)svenskar bebor och ”innehar” planetens och artens mest perfekt proportionella och fulländat harmoniska kroppar (med tillhörande och vidhängande perfekta huvuden och ansikten) och nationella minoriteter som samer och tornedalingar hade aldrig någon chans att någonsin uppnå de ideala kroppsmått som gällde (såsom att t ex vara ljus, välväxt och högrest) och som mer eller mindre har kommit att stanna i både det svenska och det globala (under)medvetandet som det som anses vara mänsklig (fysisk-kroppslig) skönhet såsom formen på huvudet och skallens mått och de proportioner som gäller för ansiktets alla vinklar och vrår (hög panna, avlångt ansikte o s v), de olika kroppsdelarnas mått och de olika extremiteternas längd och bredd i förhållande till både huvudet och torson (långa och välväxta armar och ben o s v) samt hud-, ögon och hårfärgens nyanser (ljus, blåögd, blond o s v).