Om SD, ”befolkningsfrågan” och ”folkutbytet” och om termen ”etniska svenskar”

Mats Wingborg påminner om två motioner under SD:s landsdagar i Norrköping som handlade om den s k befolkningsfrågan (för så hette frågan på 1930-talet) och det s k folkutbytet (för så heter frågan idag och då liksom nu så handlar det om att de vita svenskarna föder för få vita svenska barn):
 
 
”Vid SD:s landsdagar 2017 fanns två motioner som handlade om befolkningsutvecklingen bland »svenskar«. Det var motionerna FBC11 och FBC12 skrivna av Bertil Malmberg och Mirko Pansera. I båda motionerna finns en identisk formulering: »Vi har i dag ett flertal problem. Ett är de låga födelsetalen hos svenska kvinnor. Detta påverkar i långa loppet Sverige i negativ riktning med minskande svensk befolkning.« Eftersom »svensk« har dubbla betydelser i SD:s retorik blir också detta uttalande dubbeltydigt. En tolkning är att det helt enkelt föds för få barn av kvinnor som är svenska medborgare. En annan tolkning, mer i linje med SD:s partiprogram, är att kvinnor som tillhör den svenska nationen föder för få barn och att det kan leda till att andelen »svenskar« i befolkningen blir mindre.”
 
Sedan är det också så att antalet majoritetssvenskar (definierat som de som är födda i riket med två föräldrar som också är födda i riket) har gått ned sedan 1970-talet och inte bara i antal utan också proportionellt sett. Medan antalet svenskamerikaner i USA och antalet svenskättlingar i Latinamerika, Kanada och Australien liksom antalet estlandssvenskar och antalet ukrainasvenskar och troligen också antalet finlandssvenskar ”peak:ade” redan under mellankrigstiden så ”peakade” antalet majoritetssvenskar i Sverige kring år 1970: Då fanns det kring 7 500 000 invånare i landet som var födda i riket med två föräldrar som också var födda i riket men idag är det antalet nere på en bra bit under 7 miljoner invånare och denna siffra minskar dessutom stadigt för varje år som går.
 
Dock stämmer det inte som Wingborg skriver att begreppet ”etnisk svensk” är ett högerextremt och högerradikalt uttryck: Begreppet uppfanns och uppstod på 1990-talet under en tid när den svenska färgblinda antirasismen slog igenom med full kraft i de svensktalande folkdjupen och därmed även i svenska språket.
Namnlöst.jpg
 
På 1990-talet gick det inte längre att tala om vita svenskar så i stället myntades termen ”etniska svenskar” som ställdes mot ”nysvenskar” eller kort och gott mot ”invandrare” och idag säger de allra flesta svensktalande ”etniska svenskar” oavsett politisk inriktning (och inklusive SD:arna) hellre än exempelvis ”majoritetssvenskar” (som är en term som ännu ej har slagit igenom i nutidssvenskan) och ”vita svenskar” (som ytterst få svensktalande använder sig av och vill kännas vid idag).
 
Samtidigt är termen ”etnisk svensk” i betydelsen vit svensk både förvirrande och väldigt missvisande utanför Sverige och termen (be)visar verkligen med all önskvärd tydlighet att de visserligen antirasistiska svenskarna inte längre klarar av att skilja på ras (d v s kroppen och utseendet) och etnicitet (d v s kultur, språk, religion, värderingar, kosthållning, klädskick o s v) – en ”ethnic Brit” är exempelvis en minoritetsbritt och en ”ethnic American” är likaså en amerikan som tillhör en minoritetsgrupp och alla engelsktalande vet att ras och etnicitet inte är samma sak.
 
Det må vara så att de allra flesta svensktalande (och inklusive SD:arna) tycker att det låter ”rasistiskt” att tala om vita svenskar (och om icke-vita svenskar) och att termen ”etniska svenskar” därmed är att föredra i den svenska färgblinda antirasismens namn (som SD:arna också delar) men att inte kunna skilja på och att slå samman ras och etnicitet som dagens svensktalande gör är väl om något ett närmast oöverstigligt hinder för landets minoritetsinvånare att någonsin kunna känna sig hemma i Sverige.