Om Sverige som Tredje världens vita moder än en gång

Den svenska antirasistiska ikonografin som högt och ljudligt och med buller och bång (d v s det är verkligen ingen hejd på den svenska antirasistiska stoltheten och självgodheten) kommunicerar och säger att Sverige och svenskarna är Tredje världens och alla icke-vita människors allra närmaste och kanske t o m enda vän och beskyddare i västvärlden (och därmed i världen eftersom Väst fortfarande är den dominerande ”civilisationen”) är alldeles uppenbarligen vid strålande vigör och ”still going strong” att döma av det senaste omslaget (d v s decembernumret) till SJ:s tidskrift Kupé och ironiskt nog så säger Carola ”Främling, vad döljer du för mig?” Häggkvist i intervjun att ”jag har ofta lägre trösklar gentemot främlingar än de har mot mig” (och passande nog så är det vit klädkod som gäller).
Kupé dec 2017.jpg
 
Svenskarna har då adopterat ojämförligt flest barn från de gamla kolonierna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien per capita och Sverige har också tagit emot allra flest invandrare (i form av adopterade, flyktingar, anhörig- och kärleksinvandrare o s v) från de gamla kolonierna i förhållande till sin folkmängd jämfört med alla andra västländer och detta demografiska faktum går tillbaka till 1960-talet då Sverige som enda västland i världen (utanför det s k Östblocket) utvecklade en alldeles unik (antirasistisk) relation till Tredje världen och till icke-vita människor under en tid när Sverige också kom att formulera och konstruera den likaledes absolut unika svenska antirasismen som först idag börjar slå igenom i andra västländer och som stavas färgblindhet (d v s den färgblinda antirasismen som är en svensk ”uppfinning” som nu exporteras till övriga västvärlden), d v s svenskarna var både först med att utveckla en helt ny relation till människorna i de gamla kolonierna i Tredje världen som var anpassad till en ny postkolonial samtid där det mest rationella (för Sverige och svenskarna) efter den formella kolonialismens upphörande var att vara och att bli antirasist (i stället för de ”genomrasistiska” amerikanerna, britterna, fransmännen, belgarna, portugiserna, holländarna, italienarna o s v som inte fattade att det var det som gällde förrän flera decennier senare) liksom först med att utveckla den moderna antirasismen sådan vi känner den idag och därtill så har svenskarna proportionellt sett tagit in och tagit emot fler icke-vita människor än något annat västland.