Varför har så många antirasistiska män som står till vänster och ofta har utländsk bakgrund avslöjats som förövare i anslutning till #metoo-kampanjen?

Hur illa är det inte att nästan samtliga som pekas ut i #metoo-kampanjen som ”predatoriska” ”alfahanar” som under många år har ”nedlagt” och även förgripit sig på mängder av kvinnor och som nu polisanmäls ”på löpande band” och dessutom även tar ”timeout” och håller sig gömda och oanträffbara och reser utomlands ”på löpande band” tillhör några av landets allra mest namnkunniga och inflytelserika och också (fram tills nu i varje fall) omtyckta och älskade antirasister och antifascister på vänsterkanten och i stort sett alla har dessutom utländsk bakgrund av något slag?
 
 
 
Denna måhända generaliserande beskrivning gäller exempelvis samtliga (icke-vita) komiker, (hiphop)musiker och artister som nu pekas ut och samtliga som tillhör och är knutna till den s k ortenrörelsen/förortsrörelsen och till det nya Sveriges olika minoritetsrörelser (den afrosvenska rörelsen, den svenska muslimska rörelsen o s v) liksom samtliga som pekas ut på Aftonbladet och flera av dem har under många år varit extremt aktiva både i den materiella och kroppsliga världen och i den textuella och digitala världen (flera av dem har t ex givit ut böcker medan andra har varit synnerligen aktiva antifascister på fr a Twitter) i kampen för förorterna, minoriteterna, invandrarna och flyktingarna liksom mot både SD och extremhögern och även mot högern och borgerligheten.
 
Tyvärr så kommer nog det växande antalet antirasistiska och antifascistiska män på vänsterkanten med någon form av utländsk bakgrund som nu pekas ut som förövare att med all säkerhet få rejäla konsekvenser på sikt och vare sig de själva till slut kommer att bli avskedade (några av dem har då redan blivit det) eller ej och fällda och lagförda (flera är då polisanmälda och fler polisanmälningar är på gång) eller ej. Både inom SD och extremhögern och inom högern frossas och gottas det just nu då mängder av SD:are och även ett antal borgerliga företrädare har avslöjats och pekats ut som rasister sedan många år tillbaka och i flera fall också avskedats och fått avgå på grund av det.
 
Det faktum att kanske ett dussintal (hittills i varje fall men antalet kan nog komma att växa ytterligare) av Sveriges mest kända antirasistiska och antifascistiska män på vänsterkanten som även har varit engagerade i den feministiska kampen har fått hållas och hålla på under så många år är bara det en gåta i sig och antagligen har vi nog dessutom bara sett början på detta, d v s ännu fler antirasistiska män som står till vänster och som har någon form av utländsk bakgrund kommer nog att pekas ut som förövare och polisanmälas under den närmaste tiden.
Att allt detta inte har kommit ut förrän nu beror antagligen på att solidariteten och lojaliteten (och därmed även tigandet och tystnaden) är stark inom vänstern då kampen är överordnad allt inklusive individerna själva och därtill kommer väl också arvet efter 68-revolutionen som i stort sett säger och påbjuder att ”vi som är progressiva är alla självklart no limits-frigjorda och inga pryda, stela och trista borgartyper” (och vilket också förklarar det hårda festandet och det rikliga alkoholintag och även förekomsten av droger inom delar av vänstern i bred mening) plus en viss form av ”antirasism” som är starkt kopplad till klassiska koloniala rasstereotyper: Icke-vita män och särskilt de som har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika och Mellanöstern ses å ena sidan i majoritetssamhället ofta som något av översexuella ”djur” eller t o m ”monster” som hela tiden ”tänker på tjejer” (och särskilt på vita tjejer) men ibland kan nog åtminstone en del av dem tyvärr också internalisera den stereotypen och vilket kan leda till en trist och alltför ofta destruktiv dynamik när icke-vita män och vita antirasistiska vänsterkvinnor (som också bär på den stererotypen vare sig de är medvetna om det eller ej) möter och interagerar med varandra inom exempelvis antirasistiska sammanhang.