Om att hänga ut män som beter sig illa mot kvinnor

#metoo-kampanjen väcker verkligen minnen och känslor hos oss alla:

En gång i tiden var jag synnerligen verksam inom landets förening för adopterade från Sydkorea och jag agerade både som redaktör och styrelseledamot och var därtill en mycket aktiv medlem och jag var också djupt involverad och engagerad i internationella aktiviteter och sammanhang som rörde adopterade från Sydkorea och adoptionspolitik.

Allt detta kom dock att förändras över en natt när jag valde att måhända självsvåldigt och helt och hållet på eget bevåg offentliggöra namnen på 4-5 män i föreningen som alla (och ”alla” betyder då här både männen och kvinnorna i föreningen) visste ”höll på med tjejer” och uppskattade att festa och som åtminstone såg sig själva som casanovor, Guds gåva till kvinnan, alfahanar, don juaner, silverryggar, kvinnokarlar och charmörer (”kär man” har som bekant många namn) och flera av dem var också rätt så populära, omtyckta och uppskattade bland både kvinnorna och männen i föreningen.

Reaktionerna på mitt tilltag som på den tiden sågs som något oerhört hänsynslöst och nog framför allt som både extremistiskt, oetiskt och lagvidrigt kom omedelbart:

Jag fråntogs alla förrtroendeuppdrag, tvingades avgå som redaktör och sparkades ut ur styrelsen och på årsmötet som följde fanns röster som ville att jag skulle uteslutas för gott ur föreningen. Jag hamnade därefter utanför både föreningen och de sociala sammanhangen och min dåvarande fru som också var adopterad uppskattade inte mitt tilltag då det också gick ut över henne (vi blev helt enkelt rejält socialt isolerade efter min uthängning av männen) och inte heller gjorde de kvinnor som männen hade ”hållit på med” det utan tvärtom så upplevde dessa kvinnor nog att jag hade stigmatiserat, skambelagt och hängt ut både männen och dem själva. Flera tongivande kvinnor i föreningen försvarade även männen med stöd i det klassiska ”boys-will-be-boys”-argumentet men de allra hårdaste reaktionerna stod männen i föreningen för:

Männen slutade helt enkelt att lita på mig, vände mig ryggen och övergav mig i stort sett helt socialt och till slut så framstod jag nog mest bara som en pinsam, galen och hysterisk ”backstabbande” vänsterextremist bland både männen och kvinnorna i föreningen och åtskilliga som tidigare hade respekterat mig för mitt engagemang för adopterade och för mina kunskaper om adoption tappade fullständigt respekten för mig.

Det hela slutade med andra ord i totalt fiasko för min egen del och sedan dess har jag aldrig haft några förtroendeuppdrag i föreningen och ej heller varit aktiv i föreningen i någon större utsträckning och därefter så har jag också förstått att den typ av ”predatoriska” alfahane-beteende som de män uppvisade som jag en gång hängde ut tyvärr har fortsatt bland andra män inom föreningen och tyvärr även mer eller mindre ostraffat även om jag vet att i stort sett alla kvinnor i föreningen är väl medvetna om vilka män det handlar om som beter sig så idag.

Lärdomen och kontentan av detta minne som har väckts hos mig på grund av den pågående #metoo-kampanjen är väl att män nog inte är de rätta att hänga ut andra män (d v s det ska kvinnor göra och inte män), att män som är socialt begåvade och ”ser bra ut” och är socioekonomiskt framgångsrika ofta försvaras i det längsta av både kvinnor och män samt framför allt att mäns lojalitet mot andra män och mäns beundran av andra män nog tyvärr alltid kommer att vinna i slutänden.