Även de utlandsadopterade som är födda på 1990-talet uppvisar en extremt hög förekomst av psykisk ohälsa

I dagarna har danska Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd publicerat en rapport (”At vokse op som adopteret i Danmark”) som bl a visar att även de yngre utlandsadopterade (d v s de som är födda på 1990-talet) tyvärr är kraftigt överrepresenterade vad gäller att erhålla en psykiatrisk diagnos och vad gäller att utveckla psykisk ohälsa liksom även vad gäller att vårdas utanför hemmet (t ex på institution eller i fosterhem) jämfört med både majoritetsdanskar och minoritetsdanskar:

psykiatrisk diagnos bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 8,5%
utlandsadopterade: 17,52%

omhändertagna utanför hemmet bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 4,58%
utlandsadopterade: 6,7%

Namnlöst.jpg

Tidigare mycket omfattande populations- och registerstudier i både Sverige, Norge och Danmark har visat att den mycket stora gruppen utlandsadopterade som är födda på 1960-, 70- och 80-talen (totalt finns närmare 100 000 utlandsadopterade i de nordiska länderna) uppvisar extremt höga överrepresentationer vad gäller i stort sett allt som är negativt i form av både psykosociala och socioekonomiska utfall jämfört med både den infödda majoritetsbefolkningen och den invandrade befolkningen (inklusive deras efterkommande, d v s inklusive de s k ”andrageneration:arna”):

De utlandsadopterade omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem i proportionellt högre utsträckning än både de inföddas och invandrarnas barn, de utlandsadopterade hamnar inom och ”frekventerar” både öppen- och slutenvården i långt högre utsträckning än de förstnämnda grupperna och de utlandsadopterade är som vuxna ofta bidragsberoende samt uppvisar en överlag låg utbildningsnivå, en oförväntat låg förvärvsfrekvens och även en oförväntat låg inkomstnivå och alltför många är både lagförda, sjukskrivna och s k ”utslagna” på olika sätt (d v s alltför många utlandsadopterade står som vuxna mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet).

Framför allt är överdödligheten bland de utlandsadopterade skyhög (d v s långt fler utlandsadopterade dör ”i onödan” och i förtid mot bakgrund av gruppens fortfarande relativt unga genomsnittsålder) och framför allt så gäller det självmordsfrekvensen: Faktum är att ingen annan demografisk subgrupp i de nordiska länderna och samhällena begår självmord eller försöker begå självmord i så stor utsträckning som just de utlandsadopterade gör.

Att även de 90-talistutlandsadopterade uppvisar en sådan kraftig överrepresentation vad gäller psykisk ohälsa är oroväckande inför framtiden då de nordiska länderna adopterade 1000-tals barn på 1990-talet (d v s det är en relativt stor grupp som berörs) och då denna grupp fortfarande är relativt ung (d v s många av dem har ännu inte hunnit etablera sig som unga vuxna).

Den fortfarande dominerande hypotesen inom forskarvärlden för att förklara de regelrätta katastrofsiffror som gäller bland Nordens 10 000-tals utlandsadopterade är den s k preadoptionshypotesen som utgår ifrån det statistiska faktumet att den absoluta majoriteten av de adopterade har kommit till Nordens högst utbildade och mest förmögna familjer (d v s den s k SACO-gruppen och det s k övre skiktet och utgångspunkten är då att i stort sett alla som växer upp i och kommer från den övre medelklassen och överklassen klarar sig mycket bra i livet) och som säger att gruppens problematik beror på det som hände i ursprungslandet innan adoptionen (d v s en kombination av s k modersdeprivation, undernäring, s k Tredje världen-tropiksjukdomar, isolering på barnhem o s v).

Den hypotes som jag har förfäktat i ett stort antal texter genom åren säger att preadoptionshypotesen säkert kan förklara en del av siffrorna men att den behöver kompletteras med en postadoptionshypotes som handlar om en (för både psyket och kroppen) destruktiv kombination av en extrem raslig isolering och ensamhet (nästan alla utlandsadopterade växer då upp i och lever i helvita medel- och överklassmiljöer), erfarenheter av rasdiskriminering (t ex har höga procentandelar av de utlandsadopterade trakasserats och t o m mobbats under barndomen och uppväxten för att de råkar bo i icke-vita kroppar) och den transrasiala identitet som de utlandsadopterade utvecklar p g a den rasliga isoleringen (även transpersoner uppvisar som bekant extremt höga överrisker för att utveckla psykisk ohälsa och för att hamna utanför arbetsmarknaden och bli beroende av bidrag och alltför många transpersoner begår tyvärr också självmord eller försöker göra det).