Högerradikala AfD har lyckats tredubbla sina röster och slår därmed SD:s röstfördubblingsmönster

Högerradikala AfD:s exceptionella rösttredubbling i gårdagens tyska förbundsdagsval (d v s sedan 2013 års val) som därmed slår SD:s röstfördubbling med s k ”hästlängder” (d v s tidigare var det svenska SD som innehade ”rekordet” i exponentiell röstökning bland västvärldens högerradikala partier) är samtidigt så klart ganska så långt ifrån den röstsjudubbling som gamla NSDAP lyckades åstadkomma mellan 1928 och 1930 års val för det är trots allt en viss skillnad mellan att ha tagit emot flest utomeuropeiska flyktingar av alla västländer (dock inte per capita – där slår Sverige Tyskland med s k ”hästlängder”) och mellan en kraschad ekonomi och en nästan fullständigt utraderad medelklass (som var det som var fallet i Tyskland efter 1929).
 
Samtidigt har inget annat tyskt högerradikalt parti någonsin tidigare uppnått tvåsiffriga procentsiffror sedan NSDAP:s tid (d v s det handlar inte bara om att tyska AfD nu har lyckats med det som SD lyckades med i Sverige 2010, d v s att för första gången komma in i parlamentet) och just 1930 uppnådde NSDAP det för första gången med 18% och vilket samtidigt visserligen är en bit ifrån de 13% som AfD verkar ha fått.
 
AfD har fr a ”stulit” över en miljon medelklass- och akademikerväljare från CDU/CSU och minst en halv miljon arbetarklass- och lägre medelklassväljare från SPD men också ett försvarligt antal 100 000 röster från vänstern (d v s Die Linke) och inte minst har AfD närmast fullständigt raderat ut det tidigare dominerande högerextrema partiet NPD som igår gjorde ett katastrofval och i bästa fall kommer att hamna på ynka 0,1%.
 
I det gamla DDR inklusive i det gamla Östberlin har AfD nästan genomgående erhållit över 20% av rösterna och i alltför många fall uppemot 25% (t ex hela 27% i ”ärevördiga” Sachsen) och vilket kan tyckas vara något av en paradox då Östtyskland i decennier odlade och fr a pumpade ut en radikal och militant antikolonial och antirasistisk pro-Tredje världen- och pro-utomeuropeiska människor-propaganda, politik och linje (som inte står långt efter den som gäller i Sverige) men samtidigt skedde detta i ett slags vakuum, d v s i ett land vars befolkning var påfallande homogen in i modern tid medan Västtyskland (och Västberlin) inhyste höga procentandelar invandrare från den utomeuropeiska världen redan fr o m 1970-talet och framåt.
 
AfD stöds vidare av kring en femtedel av alla män i det återförenade Tyskland och vilket översatt till ras (då höga andelar av den tyska totalbefolkningen numera har utomeuropeisk och även icke-kristen bakgrund) motsvarar uppemot en fjärdedel av alla vita tyska majoritetsmän liksom av 21% av alla arbetare och av 16% av alla invånare i Tyskland mellan 22-44 år medan stödet var som lägst bland de tyska pensionärerna och bland de övre medelålders.
 
AfD:s väljarunderlag liknar därmed det panvästerländska mönstret överlag: Extremt höga procentsiffror i specifika regioner (t ex i Skåne i Sverige och i Provence i Frankrike) och omvänt ett påfallande lågt stöd i andra regioner, ett extremt starkt stöd bland vita män (d v s när ras och kön kombineras) och omvänt ett påfallande lågt stöd bland vita kvinnor (än så länge i varje fall), ett starkt stöd bland unga vuxna och lägre medelålders och omvänt ett mycket lågt stöd bland äldre och pensionärer samt ett högt stöd bland den övre arbetarklassen och den lägre medelklassen.
 
Härmed följer en måhända oerhört generealiserande (och även polariserande) jämförelse mellan ”post-1968-upproret” och ”post-1989/2001-upproret” i Väst efter det tyska valet men också efter det franska valet, det amerikanska valet, det nederländska valet, det brittiska valet, det norska valet o s v o s v och inför det kommande österrikiska valet, det kommande svenska valet, det kommande italienska valet o s v o s v:
 
De politiska rörelser, ledare och ideologier som växte fram i kölvattnet av 1968 respektive 1989/2001 kan i hög grad kategoriseras som vänsterradikala respektive högerradikala och i båda fallen handlar det inte bara om mycket radikala rörelser utan närmast om millenaristiska upprorsliknande rörelser som syftar till mer än bara en politisk förändring och vilka ursprungligen hade sin bas bland barn, ungdomar och unga vuxna och vilka formerades och artikulerades som subkulturer antingen i det ”verkliga livet” eller i den digitala världen. I båda fallen handlar det om att slå in en kil mellan eller t o m ”slå sönder” den gamla klassiska och klassbaserade höger-vänster-uppdelningen och i båda fallen är kulturen och språket det stora ”slagfältet” par préferance.
 
Medan det vänsterradikala post-68-upproret i ganska så stor grad verkar ha haft sin bas inom den övre medelklassen och kanske t o m bland överklassen så har det högerradikala post-89/01-upproret till synes sin främsta bas inom arbetarklassen och den lägre medelklassen. Medan de förstnämnda ville bryta med de auktoritära och reaktionära dragen i en borgerlig uppväxt och värld så vill de sistnämnda återuppväcka de konservativa normer och värderingar som tidigare gällde. Post-68-upproret hade också sin huvudsakliga bas i storstäderna medan post-89/01-upproret har sitt största fäste i de medelstora och mindre städerna och i glesbygden och på landsbygden.
 
Post-68-upproret var vidare i mycket hög grad ett unga kvinnor-uppror som för dem handlade om att få slippa det samhälle som deras mödrar hade tvingats växa upp och leva i medan post-89/01-upproret i mycket hög grad är ett unga män-uppror som handlar om att de vill få återuppleva det samhälle som deras fäder fick växa upp och leva i för att uttrycka det lite brutalt.
 
I båda fallen spelar den utomvästerländska Tredje världen och icke-vita minoriteter en mycket central roll som både katalysatorer och projektionsytor: Post-68-rörelsen var generellt för Tredje världen och för icke-vita människor medan post-89/01-rörelsen generellt är mot desamma. I båda fallen handlar det också om en mer eller mindre uttalad vrede (eller t o m hat) mot ”anglo-amerikanerna” och en förkärlek för både känsloretorik och konspirationsteorier (USA-imperialismens tentakler ”kontra” Coudenhove-Kalergi och Soros o s v).
 
Post-68-upproret kom på sikt att förändra den västerländska kulturen i grunden och arvet efter ”68-revoltionen” lever vi med än idag medan post-89/01-upproret kanske ännu ej har lyckats förändra de västerländska samhällena i grunden men allt tyder på att stora förändringar är på gång just nu vad gäller exempelvis normer, värderingar och livsstilar.
 
Slutligen så lyckades det partipolitiska post-68-upproret inte särskilt bra i röster räknat men det är samtidigt omöjligt att kvantifiera betydelsen av post-68-upproret i antal röster medan det partipolitiska post-89/01-upproret till att börja med inte heller var särskilt framgångsrikt i röster räknat (utöver Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och några andra länder till så erhöll de högerradikala partierna och ledarna tidigare i många västländer ungefär lika många eller lika få röster som de vänsterradikala dito hade gjort på 1970- och 80-talen) men efter 2001 så har stödet för de högerradikala partierna uppnått sådana nivåer att de i åtskilliga västländer numera är jämförbara med de högerradikala partiernas valframgångar under mellankrigstiden.