Jan Guillou vill bli ihågkommen som antirasist och antifascist som står upp för afrosvenskar och andra minoriteter och som tar strid mot SD och extremhögern

En av gårdagens mest delade (och därmed troligen också mest lästa artiklar – åtminstone i den svenskspråkiga världen) handlade om den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om det svenska n-ordet och i förlängningen om hur alla vi som lever just nu efter nedmonteringen av de västerländska kolonialimperierna och efter avskaffandet av rasforskningen och rastänkandet i kölvattnet efter det s k 68-upproret på 1960- och 70-talen idag ska förhålla oss till det svenska, europeiska och västerländska kolonialt genomsyrade och rasimpregnerade kulturarvet (d v s från och med 1700-talets andra hälft och fram tills 1950- och 60-talen var det få svenskar, européer och västerlänningar som inte tänkte i kolonier och i raser) och där följande nyckelmening förekommer:
 
 
”Att inte se komplikationen med att ”tvätta” vår historia är att göra det lätt för sig.”
 
Det som åtminstone fascinerar mig är dels alla dessa nya ”repriser” och ”omtag” som görs i debatten om det svenska n-ordet (d v s sällan eller aldrig framförs några nya argument, analyser och hypoteser och fortfarande så är debatten i hög grad tondöv och monologliknande då den i mångt och mycket utspelar sig bland infödda majoritetssvenskar vilka står på två olika sidor och ”skriker” åt varandra) och dels att ”the good guy” i debatten enligt många antirasister och antifascister, d v s Jan Guillou, nu ”på äldre dar” uppenbarligen vill framstå och bli ihågkommen som både en antirasist (så att alla antirasister och minoriteter ska glömma bort att han under flera decennier har förfäktat och torgfört rätt så hårda attityder och åsikter om olika minoriteter – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/02/23/jan-guillou) och en antifascist (så att alla antifascister och antinazister ska glömma bort att han gick i god för att SD ”inte är så farliga” på samma sätt som han gjorde med naziskinsen på 1990-talet som inte heller ”var så farliga” inför SD:s framgångsrika valkampanj 2010 som ledde till att SD kom in i riksdagen för första gången – d v s vissa menar att Guillous skriverier och reportage om SD inför 2010 års val faktiskt bidrog till att SD fick sitt parlamentariska genombrott då Aftonbladet åtminstone 2010 var Sveriges mest lästa tidning och då Guillou bredvid ironiskt nog Josefsson är en av landets mest populära personer).
 
Därtill och slutligen har Guillou ägnat sig åt att just tvätta både sin egen individuella, sin egen familjs och släkts OCH den svenska övre medelklassens och överklassens historia i sin senaste romansvit där han beskriver sin egen högerextrema överklassfamiljs historia och hur de ”inte visste någonting” om de europeiska judarnas öde innan 1945 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern och https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/09/04/jan-guillou-revisionism).
 
Samtidigt är det naturligtvis bra att Guillou nu står upp för afrosvenskar och minoriteter och tar strid mot SD och extremhögern men det klingar också en aning falskt mot bakgrund av Guillous rätt så ökända antecedentia i sammanhanget, d v s ett åtminstone tidigare rätt så stort illa dolt förakt för minoriteter och en åtminstone tidigare rätt så stor förståelse för SD liksom en åtminstone tidigare rätt så stor böjelse för historierevisionism och tvättande av historien.