Om den f d högerextremisten Uno Willers, Sveriges riksbibliotekarie och chef för Kungl. biblioteket under flera decennier

Läser just nu Vilhelm Scharps ”Labyrinten. Minnen från Tyskland under 1920- och 30-talen och andra skrifter” som Andreas Åkerlund har givit ut tillsammans med en introduktion som denne har skrivit men också med ett förord som den förre riksbibliotekarien och historikern mm Uno Willers skrev 1971 och som utgör ytterligare ett skolexempel (av mängder) på hur en övre medelklass/överklassperson med extremhögerbakgrund som gjorde s k superkarriär i efterkrigs-Sverige medvetet tvättade sin egen biografi och därmed även sitt eget eftermäle innan han själv gick bort.
20637939_10154945333980847_2014948605903990466_n.jpg
 
Willers, som efter kriget bl a var aktiv i Svenska Unescorådet och i Svenska turistföreningen (STF) och som under flera decennier verkade som chef för Sveriges nationalbibliotek Kungliga biblioteket (KB), var en synnerligen aktiv medlem i fascistiska Sveriges nationella förbund (SNF) åtminstone under större delen av 1930-talet samt riksledare för SNF:s paramilitära och uniformerade kampgrupper som i huvudsak bestod av ”slagsmålssugna” läroverkselever och universitetsstudenter vilka under 1930-talet slogs, ”fajtades” och ”boxades” och ”brottades” med antifascistiska och socialistiska arbetarungdomar på gator och torg (dagens Nordiska motståndsrörelsen använder f ö också termen ”kampgrupper” och vilket troligen inte är en slump då dagens nazister oftast kan sin egen historia bättre än alla oss andra).
20637912_10154945334005847_2142634800805099444_n.jpg
 
Den uniform som SNF:s kampgrupper bar designades dock inte av Hugo Boss (som var fallet med tyska NSDAP:s ”kampgruppers” uniform, d v s SA-uniformen och f ö även SS-uniformen) utan av den svenska borgerlighetens och högerns ”favvoantifascist” Arvid ”Bakom Stålvallen” Fredborg (d v s Johan Tralaus morfar) och ytterligare en person som var engagerad i uppbyggandet av SNF:s kampgrupper var f ö direktör Gustaf Borgström (d v s Annette Kullenbergs, Kerstin Vinterheds och Claes Borgströms far).
 
SNF försökte f ö även bygga upp en slags kvinnlig motsvarighet till ”överklassgrabbarnas” kampgrupper, d v s de s k kvinnliga tjänstegrupperna som samlade de ”överklassbrudar” i partiet som också ville marschera till eggande marschmusik och fladdrande fanor och ikläda sig paramilitär uniformering (såsom jag har förstått det så fick dock inte ”pappas flickor” slåss med ”jobbarungarna” på samma sätt som ”pappas pojkar” gjorde).
 
Willers skriver i förordet till Scharps manuskript att han också var student och doktorand hos och åt historieprofessor Nils Ahnlund (d v s Knut Ahnlunds far och Nathan Shachars farfar): Även Ahnlund var då medlem i SNF under 1930-talet (och åtminstone fram tills 1936-37). Willers skriver vidare att han verkar ha varit en fullfjädrad antinazist redan i mitten av 1930-talet och åtminstone 1937 men han kvarstod då som medlem i SNF åtminstone fram tills 1938.
 
OBS: Jag är väl medveten om att Willers barn och barnbarn är vid liv och att Willers inte har blivit särskilt ”uthängd” tidigare som f d högerextremist och Willers senare handlingar i livet visar inga tecken på någon extremhögeraktivism utan tvärtom så motarbetade han t ex att Himmlers ”livläkare” Felix Kersten skulle få erhålla svenskt medborgarskap efter kriget.