Några reflektioner kring varför den svenska extremhögern älskar sång och musik

Gissar att det måste finnas en anledning och en historisk förklaring till varför den svenska extremhögern har ”badat i” och excellerat i sång och musik (och nog också i dans att döma av alla extremhöger- och SD-tillställningar som genom åren har bjudit på både dansband och folkmusik med dans) och så till den grad att Sverige var (väst)världsledande på att producera och distribuera vit makt-musik på 1990-talet och att ”vi” har en sjungande och musicerande högerpopulistledare kan heller inte vara en slump (Åkesson sjunger och spelar helst s k nationella vikingarocksånger av Ultima Thule-snitt medan dennes företrädare Klarström dock föredrog klassisk musik och så klart den tyska romantiken – Klarström älskade att inleda sina ”massmöten” och ”uppmarscher” med Wagners valkyriaritt och han kunde spela Schubert och Beethoven inför en publik som mestadels bestod av skinnskallar som nog aldrig tidigare vare sig hade hört Schubert eller Beethoven annat än i olika hårdrocksversioner och som möjligen hade bekantat sig med Wagner via filmen ”Apocalypse Now”) liksom att ledande SD:are genom åren om och om igen har påkommits med att bevista och ”springa på” vit makt-musikkonserter och s k nordiska kulturfestivaler samt med att nynna på och sjunga både gamla nazistiska kampsånger och samtida vit makt-musiksånger och kanske hittas orsaken och ursprunget i närmast obetalbara sånger som dessa som sjöngs inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen för musikens, sångens och även dansens magiska makt ska så klart aldrig underskattas (Hitlers chaufför och sekreterare har båda vittnat om att denne, när han trodde sig vara ensam, gärna nynnade på och sjöng sina favoritoperaarior samt att denne tydligen även hade lyckats memorera riktigt långa stycken då han ju under uppväxten och i de unga vuxenåren ”sprang på” operaföreställningar ”stup i kvarten”).

20294565_10154902839760847_586836572766520602_n.jpg