Om Lasse Lindroths ”Där inga änglar bor”

Av alla självbiografiskt färgade romaner inom den samtida svenska minoritetslitteraturen och skrivna av författare med utomeuropeisk bakgrund står Lasse Lindroths (som ej längre lever) ”Där inga änglar bor” från 1995 fortfarande ut trots att den har över 20 år ”på nacken”:
20265062_10154887715205847_4804332842858276630_n.jpg
 
Dels var Lindroth först ut med att så naket och brutalt berätta om hur det är att både vara icke-vit (man) och utlandsadopterad (man) och dels är hans berättelse om Douglas, adopterad från Ankara i Turkiet (egentligen var Lindroth adopterad från Teheran i Iran) och hårt mobbad av sina (vita svenska) klasskamrater (i Täby) för att han såg annorlunda ut och bodde i en s k ”MENA-kropp” och även placerad i fosterhem under en period, också en berättelse som fortfarande står sig i jämförelse med det 35-tal titlar som har följt på Lindroths roman och som också handlar om en barndom och en uppväxt i Sverige som icke-vit svensk (och som har både invandrade, blandade och ”andrageneration:are” som författare) präglad av mobbning, misshandel, vardagsrasism och rasdiskriminering.
 
Lindroth kan vidare också uttrycka det okuvliga, blinda och gränslösa (och självklart alltigenom destruktiva och osunda) hat mot (vita) svenskar som nog bara utlandsadopterade i värsta fall kan utveckla (åtminstone på den nivå som Lindroth beskriver det) och som är ett så tydligt resultat av den extrema rasliga isolering och rasliga ensamhet som de adopterade (och även vissa blandade) växer upp och lever inom och med.
 
Slutligen var Lindroth verkligen avantgarde även ”utanför” (minoritets)litteraturens värld genom att han skapade den unika scenkaraktären Ali Hussein som ju så klart handlade om honom själv – en transrasial icke-vit utlandsadopterad från Iran som samtidigt helt och hållet var som en vit svensk och dessutom var nazist trots sitt ”muslimska” namn och sin ”MENA-kropp” och som både levde ut den rasism (Ali Hussein kunde exempelvis vråla svenska rasord i mängder på scen och vilket nog skrämde många särskilt vita svenskar som gick på dennes föreställningar) han själv utsattes för och den svenskhet som ju var den enda kultur och etnicitet som han kände och kunde iscensätta (d v s att Ali Hussein trots sitt namn och sitt utseende rörde sig, talade och betedde sig helt och hållet som en vit svensk man på scen chockerade nog åtskilliga vita svenskar som såg hans shower).